Dagbok från Mars: Undervisitetet

Vi var inne i det innersta av deras vardagsrum, där jag aldrig varit. De hade hur många som helst.

Hela rummet var täckt av ord och namn. På väggarna, i taket, på golvet. Orden flashade och rörde sig i ett blått sken. Var de hade projektorn till allt detta gick inte att se.

- Tänkte du skulle få se lite av det som får den här planeten att ticka och gå, sa Dennis. Det här är kurserna på Undervisitetet.
- Jaha, där man undervisas, nickade jag.
- Mja, eller kanske där under visas, sa Senior. Är det inte ett under att Mars finns?
- Lärare och elev är lite av samma sak här, jordling, sa Junior. Vad tror du om kurserna?

Jag tittade mig runt i rummet och läste några av dem.

lingologi, GMLOI, paraskylogi, tellulogi, universitetet, MML, syrologi, dammologi, månologi, DBS, cyklologi, nypologi, matologi, tvärflöjt, TL, skyltologi, OM, magaskinnologi, tidologi.

Ja, ett par kände jag igen. GMLOI , det kom ju upp den första dagen här, Gymnastik Med Lek Och Idrott. Och syrologi och dammologi, ja det måste väl vara det som Marre pratade om förut. Men resten? Jag plockade nåt ur högen.
- Paraskylogi, vad är det?
Dennis pekade mot taket.
- Paraskyn. Den som hindrar oss från att frysa ihjäl. Och låter oss andas härnere. Hyfsat viktig kunskap alltså. Paraskyn är en slags ytspänning som vi lagt runt hela Mars. Sånt behöver ju inte ni på jorden. Ni kan ju leva uppe på ytan, i den fina atmosfären ni har där.

Jag tänkte på avgaser, global uppvärmning och tungmetaller. Men teg. 

- Men hur funkar paraskyn, frågade jag. Er sol ser man ju som vanligt. Och månen, ni har ju två stycken.
Junior harklade sig eller vad det var och sen lät det som en grymtning.
- Ja, så heter de på vårt språk, sa han. Jag vet att du inte kan uttala det. Men jag vill inte säga deras namn på jordiska. Ni använder ju de grekiska orden för Skräck och Fruktan.
- Studera lite månologi, jordling, sa Dennis. Och döp dem med några trevligare namn.
- Studera? Ja var studerar man här?
-  Det går bra i OM, sa Senior. Alltså Olympus Mons. Eller i särskilda klipphus som vi har. Eller när man träffas. Det räcker med att bara röra vid varann. Eller också när man ligger och sover. Det finns många sätt.

Ja, här på Mars var det inte nåt konstigt svar. Bara följdrktigt.

Jag tittade på alla kurser på väggar, golv och tak. Och det kändes som jag på nåt sätt fylldes av kunskap bara av att stå där.

- Ta och sov nu, sa Dennis. Och lyssna på tvärföjten.

Jag satt en stund, en lång stund, och bara tittade på solnedgången, innan jag somnade. På natten drömde jag att nån spelade tvärflöjt. Eller om jag hörde det genom drömmen. Jag vet inte. Men det var en obeskrivlig musik. En ensam tvärflöjt i det stora universum.

Jag sov lugnt och tryggt i mitt gästrum i klipphuset hos mina tre värdar på planeten Mars.
.

Dagbok från Mars: en liten biltur

- Har du träffat Mardnjezcdlyjk?

Jag tyckte Dennis fick en tår i ögat när han sa det. Men jag kanske inbillade mig.

- Nej, det har du förstås inte, svarade han själv. Men du kan få göra det i dag. Själv har jag en tid att passa nu. Gå bara ut och ställ dig nånstans och kalla på Mardnjezcdlyjk.
- Eh … Mardz … kan jag inte bara säga Marre eller nåt? Ska jag bara ropa namnet eller?
- Visst. Marre blir bra. Ropa? Nej, varför det? Tänk namnet bara. Nu måste jag gå. Have a nice day!

Det visade sig att det förstås stämde som Dennis sagt. Jag behövde bara tänka Marres namn två gånger så knackade han på min axel. Han eller hon, jag vet inte vad jag ska säga, det där med genus är inte det lättaste här på Mars. Handen på hjärtat så hade jag inte fattat om det fanns ett, två eller tre kön här. Eller inget för den delen.
 
- Hej, jordling. Jag är Mardn … eh … Marre. Jag är syrare. Häng med mig så ska jag visa dig.

Vi satte oss i hans syrebil. Röd förstås. Den såg först rätt liten ut, men det gick lätt att få plats. Att Marre bara hade två huvuden gjorde nog sitt till.

Det gick med svindlande fart när vi åkte. Jag tittade på Marre när han förklarade hur bilen funkade. Syretankar där, släpps ut så, lagom mycket, känna efter var det behövs mer, eller mindre, och insug för slagg-gas där eller koldioxid, som ni säger. Det fanns inga spakar, ingen ratt. Bara Marre. 
Han hade huvudena riktade åt olika håll, förde fram oss längs syrevägarna med säkerhet och elegans, trots den hiskliga hastigheten. Praktiskt ibland med två huvuden i trafiken, tänkte jag. Något för oss på jorden att ta efter. 
Till slut slutade jag vara rädd och vi kunde snacka lite.

- Jo du, jordling, nu sitter du allt i en Syrinx. Fin kärra, va? Det finns alltid många av oss på vägarna. Vi för ut syre jämnt över hela planeten. Hur syren blir kvar och inte sipprar ut genom ytan däruppe, är lite knepigt att förklara. High Tech.
- Så alla bilar man ser på vägarna här är Syrinx?
- Nej, du har ju Hoffman också. De där rödprickiga. De tar hand om allt damm och sånt som folk suger ut från sina hem. Och dammarna skjuter sen ut partiklarna till asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.
- Va? Lämpar de bara bort skräpet ut i rymden?
- Du är lustig du. Det är ju från det bältet dammpartiklarna kommer. Och de vill ju själva dit.

Vill själva? Jag tittade frågande på honom. Men nu var det något som blänkte i hans ögon, alla fyra. Inte grät han väl? Jag bytte samtalsämne.

- Hur hittade du mig, Marre? Jag tänkte ju bara ditt namn.
Han bara pekade tyst på sina huvudantenner.
- Jaha. Och hur styr du bilen och sköter allt i den? Med antennerna också? Eller huvudet? Nåt slags styrning med tanken?
- Nejdå. Härifrån.
Och så pekade han på sitt bröst. Jag tänkte fråga vidare här, men nu började han prata om nåt helt annat. Nåt om två månar runt Mars, en stor som gick snabbt, en liten som gick långsamt och att de gick upp i skilda väderstreck. Jag måste erkänna att jag nickade till lite, det var hela tiden nån slags musik också … hade han radion på?

Plötsligt väckte han mig! Vi hade stannat och nu gick vi ur, jag på lite ostadiga ben. Det var i nåt jättelikt bergrum vi stod. Kalt men inte kallt. Det svischade och surrade överallt. Lät som hos tandläkaren ungefär. Berghimlen däruppe lyste i grått och svart och rött.

- Vi är framme! Här är maskinparken för både syrarna och dammarna. Och mycket annat också. Detta är hjärtat på Mars, kan man säga. Här har definitivt ingen jordling varit förut. Vi är nu inuti det största berget i solsystemet! Välkommen till Olympus Mons.  
.  

Dagbok från Mars: andra samtalet med Dennis

Habemus papam!

Med de pampiga orden gjorde Dennis entré i vardagsrummet på morgonen, där jag satt med min aprikosdryck.

Han gick fram till bordet i hörnet och gjorde som jag gjort alldeles nyss. Tog ett högt glas och slog i först från den skållheta bägaren och sen från den iskalla, så mixen blev drickbar. Sen hällde han upp ytterligare ett glas åt sig. 

- Röken har skingrats. Nu är han vald. Det blev han från Argentina.

Jag tänkte på mina förvirrade svar efter matchen. Så då blev det inte Zlatan, tänkte jag vidare. Bra ... men … Argentina … det kan väl inte vara … Leo Messi? … har han bytt fotbollsskorna mot mitra ... ja mässa med Messi låter ju bra  ….
Jag hejdade mig dock i mitt dillande när Dennis sa att den nyvalde var 76 år.

- Men det är ju ingen ålder, fortsatte han. Hade han varit marsling så hade han bara varit omkring 38.
- 38 år?
- Ja, året här är ju dubbelt så långt som på jorden. Plus några hjärtslag.

Jag såg på Dennis där han satt och drack aprikosdryck i stora klunkar, men kunde inte avgöra om han skämtade.
- Var är de andra förresten, frågade jag i stället. Sover de fortfarande?
- Nejdå. Junior är ute och dammsuger.
- Ute och dammsuger?
- Ja. Och Senior blev en smula andfådd av matchen i går, så han har gått ner och ställt sig vid trafiken här nere, du vet de där som du kallar bilar. Som far fram så fort. För han behövde djupandas lite.
- Djupandas? Gillar han avgaser då?
- Nej, men syre.
- Menar du ... att det kommer syre ur bilarna?
- Javisst. Varför skulle det komma avgaser? Det är ju inte nyttigt. Alla ”bilar” som far omkring överallt längs sina gator är syrekanoner. Vi måste ju alla-

- Just det, avbröt jag honom. Nu kom jag på det! Att jag inte tänkt på det förut, men det är väl för att det hänt så mycket här. Men jag sitter ju här och andas! Och alla ni andra också! Och det är behagligt varmt. Hur … hur i all världen ... alltså … på jorden säger ju sakkunskapen att Mars är en iskall öken utan en gnutta syre!
- Javisst, så säger sakkunskapen hos er.
- Så den har fel då?
- Nej, visst har den rätt. Ni har duktiga rymdologer. Men det är bara delvis sant. Det är bokstavligen ytliga kunskaper kan man säga.
- Ytliga? Hur menar-
- Ja, det stämmer när det gäller själva ytan på Mars.
- Ytan på Mars? Ytan? Men var är den då?

Dennis ställde ner de två tomma högglasen och torkade sig först om den ena munnen och sen om den andra.

- Där, sa han. Han satte upp ett pekfinger och pekade rakt upp. Mot taket.  
. 

Dagbok från Mars: en liten fotbollsmatch

Man har inte spelat fotboll förrän man gjort det på Mars.

Dennis hade lyckats samla ett dussin marslingar vid den rödgröna planen. En obeskrivlig samling var det. Det fanns marslingar som Dennis, ca en meter långa med två ben, men flera var långt över två meter som Junior och hade fem eller fyra ben. Det fanns trebeningar också. Och några med tre huvuden, även om de flesta bara hade två.

De var alla klädda i de gråaktiga lejonfärgade kläderna som alla bar här, shorts och kortärmat. Men deras hudfärger! Oj! Nej, ingen av dem var grön, jo faktiskt en av dem, men resten av dem var solgula, lingonröda, gräddvita, ljuslila, ja regnbågens alla färger nästan.
Och så var det jag, en blekvit tvåbent enhuving på 176 cm i blåjeans och nedkippade gympapjuck.

Fotbollsmatchen då? Ja, först måste vi dela in i lag. På jorden är det elva spelare i ett lag, men här räknar man ben, inte personer. En målvakt plus utespelare med totalt tjugo ben ska det vara. Så vi blev olika många spelare i de två lagen. För att det hela skulle vara benlikt och rättvist.
Mars´motsvarighet till Erik Hamrén har alltså en extra strategi att överväga vid varje laguttagning: ska jag välja några få spelare med många ben eller många spelare med några få ben?  

De hade inga särskilda kläder för att markera lag och det här kommer ni inte att tro på, men i stället för kläder hade de ljud! Det hördes ett zurrande om spelarna i ena laget och det liksom hummade om det andra laget. Hur de gjorde det, ja fråga inte mig.

Att möta en som har fem ben i fotboll, det går undan, det kan jag intyga! Och pricksäkra bicicletas från 30 meters håll med ryggen mot målet, i likhet med Zlatans mål mot England den 14 november, det är vardagsmat här.

Jag spelade i hummarlaget som back, eller rundningsmärke kanske det ska kallas, och försökte humma så gott det gick. Jag var i alla fall tacksam att jag slapp stå i mål. Vad gör man när en trehuvad anfallare går upp i luften i straffområdet och fintar genom att nicka till sig själv ett antal gånger innan skottet kommer? Särskilt som de höll hårt på Fyraregeln här. Att målvakten inte fick ha fler än fyra armar och ben.

Fast domaren - som var den gröne - var lite petig, tyckte jag. Om bollen gick död över kortlinjen, efter att bara ha snuddat en aning vid en huvudantenn på en anfallare, så blev det inspark och inte hörna. 

Varje mål möttes av sanslöst jubel och tjo och tjim och omklappningar av den lyckorusige skytten. När Grönis blåste av matchen efter prick 30 minuter hade zurrarna vunnit med 17-11.

Puh! Alla satt i gräset utanför planen och hade eftersnack. En stor dunk med deras eviga aprikosdryck gick runt. Har jag berättat om den? Annars kan jag ta det senare.
De öste nu frågor över mig, sprickfärdigt nyfikna på jordnyheter.
Har det kommit nån vit rök än? Hur är Zlatans form? Är Chavez verkligen död? Hur är Bowies nya? Har EMU kraschat? 
Mina svar blev nog något förvirrade. Hoppas jag inte gav dem intrycket att Zlatan var en av påvekandidaterna. Fast … det är klart, man ska aldrig räkna bort Zlatan. Han har överraskat förr.

När vi (Dennis, Senior, Junior och jag) tackade alla för god match och började gå hemåt, ropade Grönis efter mig: och hälsa Kurre och Åsa.

Sa han verkligen så? Otroligt! Läser han Görans Penna?

Så när (om?) jag kommer tillbaka till jorden och någon skulle fråga mig hur många läsare min blogg har, så kan jag världsvant dölja en gäspning och svara: menar du här på jorden?
.

Dagbok från Mars: första samtalet med Dennis

Jag har nu ingen större koll på hur dagboksbladen singlar härifrån och till jorden, är detta det  tredje eller fjärde blogginlägget från Mars?

- Det tredje, säger Dennis. Han och jag sitter i ett av vardagsrummen som de har i sitt klipphus. Dennis - ja förklaringen till namnet finns i blogginlägget den 20 november – har liksom jag två ben. Vilket är märkligt. För han har också två huvuden och två långa antenner på bägge. Men utseendet på de här marslingarna var av underordnat intresse just nu – jag får borra i det senare – för jag hade just vaknat från min första natt här och vi satt just och pratade om något mycket märkligt: tiden här på Mars.

- De andra sa att du hade universitetet på tiskvällar, sa jag, fast de menade väl på tisdagarna på kväll-

- Nej, då är jag ledig. Jag förstår att det kan ses som förvirrande för er jordlingar, som har förkortade veckor. Men här är veckan 14 dagar.
Och så började han räkna upp allihop på fingrarna, vilket ju gick utmärkt, välförsedd med händer som han var.
Månafton, måndag, tisafton, tisdag, onsafton, onsdag, torsafton, torsdag, freafton, fredag, lörafton, lördag, sönafton och söndag.

- Heter de så … det var det märkligaste, fick jag fram.
- Märkligt? Nej, varför det? Hur säger ni själva vid jul? Och vid påsk, pingst och midsommar? Är det inte julafton, juldag, påskafton, påskdag osv.
- Ja, men det är ju bara då, protesterade jag.
- Precis. Dennis nickade med båda huvudena. Men är inte likheten lite intressant?
- Ja, men hur blir det då med era månader, hur långa är de? Och heter de nåt konstigt?
- Nej, de är tolv stycken precis som på jorden. Men dubbelt så långa förstås, plus ett hjärtslag. Namnen är det inte heller nåt konstigt med. Samma som ni har. Det är ju mars nu. Men vi tar det där sen. Pojkarna har vaknat ser jag.

Och nu kom Junior och Senior in.

- Morsning korsning, jordling, hojtade Junior med sin zvirrande röst. Vad gör vi idag, din första hela dag på Mars?
- Jag vet: De Blommande Skogarna, föreslog Senior, och tittade på Dennis.

Dennis skakade på huvudena.
- Nix pix, mina pojkar. I dag spelar vi fotboll.
- Fotboll? Menar du ... fotboll? Jag är glad att jag inte såg mig själv, måtte ha sett fånig ut med min gapande mun.
- Visst. Vi har ett hyfsat kvarterslag här. Vi samlar dem direkt. Så får du träffa lite folk också.

Jag tittade på Dennis´ två ben, Seniors tre ben och Juniors fem. Fotboll? Hur skulle något sånt gå till?

Men funkar bara dagboksposten härifrån så berättar jag det i nästa blogginlägg. Det fjärde härifrån, om Dennis räknar rätt.
.  

Dagbok från Mars: mimi och GMLOI

Vi fortsatte gå. Ja, jag fick småspringa för att hålla takt. Junior och Senior hade ju inte bara de ynka två benen som jag.

Men så stannade de. Vi stod framför ett hus. Eller klippa var det väl. En lodrätt klippa som gick rakt upp i luften. Jag försöker skicka med en bild på den, om det funkar med tekniken.

- Här bor vi, sa Junior.
Och jag tittade dit. En enkel skylt var fastnitad på klippan.
”Dennis, Senior och Junior Marsling” stod det med stora tryckbokstäver. Lite bakvänt som om ett barn hade skrivet. Och sen en extra skylt på en spik: ”Velkåmen Jöran Jordling”.

- Åh … vad fint, sa jag. Var är Dennis förresten, frågade jag. För att ha nåt enkelt att säga i allt det här konstiga.
- Han är på Undervisitetet, sa Senior. Han kommer senare.
- Du menar Universitetet, sa jag.
- Nej, där är han på tiskvällarna. I dag är han på GMLOI.
- GMLOI?
- Ja, Gymnastik Med Lek Och Idrott. Alltså: Universitetet och GMLOI är två av de fem tusen disciplinerna på Undervisitetet. Vi går alla där. Ja, alla vi på Mars, menar jag. Alla fjorton dar i veckan. Men vi förklarar mer sen.

Jag tittade tyst på mina värdar medan hjärnan snurrade. Bakom oss, på vägen som vi passerat, susade bilarna fram i en otrolig fart. Eller bilar, mer som runda stora bollar av gummi. Några förare i dem gick inte att se. Och det gick så fort att de var mer i luften än på marken. Konstigt. 
Men det var en annan fråga som jag ville ha svar på nu direkt.

- Mimi, sa jag. Vad är det? Ni sa förut att det var 20-30 mimi till jorden.
Nu var det Junior, som förklarade.
- Miljoner mil. En förkortning bara. Eftersom vi alla snurrar är det olika långt mellan Jorden och Mars. Som kortast är det 5,6 mimi. Som längst 40 mimi. Just nu lite däremellan. Så det är ju en bit. Hoppas det är OK att det kan bli någon dags försening när vi tankar in din dagbok till bloggen.

- Visst, sa jag generöst. Tar ni med bilden av klipphuset som jag tagit också?
De skrattade så att alla antenner gungade och svischade omkring på huvudena.
- Bilden är ju lite oskarp, sa Senior med sin ljusa, lite barnsliga röst. Och zoomningen är väl sådär. Men OK, jordling, no problemas. Consider it done. Stig på nu!

Och i en märklig förvissning om att alla transportdetaljer låg tryggt i deras många händer kröp jag in i gästrummet i ett klipphus på en planet 20-30 mimi från jorden, där jag skulle tillbringa resten av denna månad.
.

Dagbok från Mars: ankomsten

Jag nöp mig i armen nästan. Drömde jag? Vad var detta? Vart hade jag kommit? 

Den annorlunda luften var en sak, liksom ljust röd. Men de här varelserna på gatorna! Med alla ben. Och alla armar. Nästan som Senior och Junior och dom som jag träffade den 20 november i fjol. Och 22 oktober. Och 31 augusti. Kunde det vara … det kunde det väl inte ändå …?

- Jovisst, jordling. Visst är det Mars du kommit till. Välkommen hit!
Jag snodde runt. Och där stod de mitt framför mig med stora leenden. Mycket stora och breda. Man blev nästan bländad.

- Å, eh … hej. Goddag. Jag hälsade på Senior först, den mindre av dem. Han var ju äldst! Sedan fångade jag en av Juniors framsträckta högerhänder och skakade den hjärtligt. Honom kände jag ju mest.

Jag öppnade munnen för att säga nåt, men Senior avbröt mig.

- Vi förstår att du har många frågor, jordling. Låt mig gissa. Du undrar varför du är här. Och hur kom du hit? Och hur kan det se ut så här på Mars? Hur hittade vi dig? Och hur kommer du tillbaka till Jorden? Det är fem frågor det. Stämmer det?
- Ja, precis de frågorna har jag, erkände jag med lite skakig röst. Och kanske en 995 frågor till. Hur-
- Den första frågan kan jag besvara direkt, föll Junior in. Det är mars nu. Det är därför du är här. Man kan ju bara åka hit i mars, det sa vi ju när vi sågs den 20 november. Remember?
- Ja, nåt med atmosfären, sa ni. Visst minns jag. Men jag-

Nu tog båda tag i mig och vi gick längs de ljusröda gatorna, ja jag fick nästan småspringa, mina ben var ju bara två.

- Och de andra 999 frågorna få du svar på medan du är här, sa Senior.
- Här? Hur länge är jag här då?
- Ja, hela mars, förstås, det är ju i en månad, svarade Senior. Som ni på jorden räknar.
- En hel månad? Hela mars? Men då kan jag ju inte-
- Din blogg? Det är lugnt. Vi fixar det åt dig, jordling. Inga problem. Vi skickar dit det.
- Skickar? Men - jag har nog inget frimärke på mig, sa jag förvirrat.
- Vi tänker in det direkt i din blogg. Just nu alltså. Samtidigt som du tänker det.
- Men jag har ju lovat att återkomma när tussilagon kommer! Än är det vinter i Sve-.
- En rufsilago? Sånt har vi här, sa Junior och plockade upp en blomma som faktiskt var på pricken lik en tussilago. Bara det att den var röd. Men det ville jag inte påpeka för dem. Det hade verkat otacksamt.
 
- Tack, det var snällt. En riktig tussilago (jag betonade ordet för att i alla fall markera lite mot deras lilla miss i ordet). Så ni tänker in det här i min blogg precis när jag tänker fram det?
- Ja, med en viss fördröjning på några minuter. Det är ju trots allt några mimi dit.
- Några mimi?
- Ja, kanske en 20-30 mimi eller så. Men vi tar det senare. En av de 999. Nu går vi!

För trafikljuset slog nu om från gult till rött, så Senior och Junior började gå över gatan, jag hade bara att hänga på så gott jag kunde. Min första chock hade nog inte gått över än, för när jag halvspringande tittade på tussilagon i min hand så var den inte röd längre. Utan gul.
Gulare än någon tussilago någonsin lyst i något vårdike hemma på Jorden.
.