Herta med hjärta och hjärna

Bokmässan i helgen. Herta Müller intervjuades. Det är en befrielse att läsa någon som är klartänkt och orädd och inte hymlar med orden. Rubriken i tidningen är rakt på sak:

Trump är ett monster och Putin en diktator.

På frågan om sin åsikt om det politiska läget i världens stormakter USA och Ryssland säger hon:
”Det är fasansfullt. Donald Trump är ett monster och en politisk analfabet. Hur kan en demokrati upplösa sig själv och hur kan republikanerna så fullständigt förlora kompassen?

Det är en omänsklighet. Stalinister och högerextremister förstår varandra i det här.

Ryssland håller på att gå tillbaka till en sovjetisk diktatur. Putin är en diktator, se hur han bygger upp landet med politisk polis och ministerium för statssäkerhet. Det är Sovjet. Han bär allt vidare.”
Ser hon likheter med sitt eget Rumänien, frågar intervjuaren.
”Det är skillnad. Ceausescu var en diktator i sitt eget lilla land, men Putin är diktator i en stormakt.”

Det är så skönt med en stor och internationell kulturperson som vågar kalla de här två männen för vad de är.

Man blir ju mållös när en amerikansk presidentkandidat häver ur sig saker som ”Bygg en mur mot Mexiko och låt mexikanerna själva betala den. Inreseförbud till USA för alla muslimer. Kvinnor som gör illegal abort ska straffas. Alla papperslösa i USA (som är elva miljoner människor) ska slängas ut ur landet. Bill Gates bör stänga ner internet. Hotet mot vår miljö är bara nys, det är ju kallt här i New York, vi behöver mer global uppvärmning. Barrack Obama är muslim och den värsta presidenten i USAs historia. Hillary Clinton är djävulen.”

Och den mannen leder just nu presidentvalskampanjen som avgörs den 8 november. Vad är det för människor som röstar på Trump? Hur ser de ut i huvudet?

Putin behöver dock inte bry sig om såna petitesser som val. Det parti som stöder honom vann förstås ryska valet nyss. Det gör det alltid. Vad kan det intervjuade ryska paret i röstlokalen tänkas säga: ”vi röstade naturligtvis på kamrat Putins parti, vår högt älskade och aktade president, nationens frälsare.”

Stalinister och högerextremister förstår varandra, säger Herta Müller och jag håller med. Trump har många gånger uttryckt sin beundran för Putins ledarskap. Han tänker väl på alla ryska journalister och meningsmotståndare som skakar galler eller skjutits ihjäl. Och ockupationen av den del av Ukraina som kallas Krimhalvön. Det är rejäla karlatag det.

Och hur vi i Sverige helt frivilligt och demokratiskt kan rösta in i riksdagen ett våldsinriktat främlingsfientligt parti med tydliga rötter i nazismen, ja det är både obegripligt och fasansfullt. Precis som den flört med just det partiet som allianspartierna nu börjar tassa omkring med. Att hålla nazister borta från regeringsmakten i Sverige är det plötsligt inte så viktigt med, när alliansen känner vittringen från köttgrytorna i Rosenbad.

När jag kom ut från Bokmässan och skulle ta spårvagnen hem, gick det folk omkring överallt på perrongerna och delade ut reklam för den där högerextremistiska tidningen som först fick ja till att ställa ut på mässan, sedan nej, sedan ja. Och mitt på perrongen stod en snaggad man i bredbent militärställning med en stor flagga. Det enda som fattades var hakkors och Hitlerhälsning.

Jag åkte därifrån djupt äcklad.

.

Hör du ej visor andas ur vågens brus

Varje gång man går förbi den, måste man säga raden inom sig, var det så den gick, jo kanske, mumlar, men måste nog gå fram och kolla.

Där, enkelt och självklart, står inristat i stenen:

hör du ej visor andas ur vågens brus

Figuren på sockeln står på knä. Höger knä. Stöder sig på vänster. Ungefär som när man ska avlossa en pil från en båge. Men han håller inte i en pilbåge. Han håller i en penna. Står riktad mot havet. Men han tittar inte rakt fram, han tittar uppåt.

Första gången jag var här, tänkte jag inte så mycket på den där skulpturen. Den bara stod där. Då var det 1 2 3 Schtunk som jag såg för första gången. De hade ett cirkustält i norra hörnet där mot fästningen. Skulpturen rundade man väl på sin höjd i en paus när man gick ut och köpte korv.

Nu ser man den varje gång man passerar på Strandpromenaden längs havet. Den har stått där sedan 1940. ”Till Minne av Gustaf Ullman”, står det framtill. Hans svägerska Nanna Ullman är skulptören. Den där versraden står på kanten. Den är ur Gustaf Ullmans diktsamling ”Valda dikter”, som han skrev 1922, två år innan han fick motta De nios stora pris.

När man tittar lite närmre ser man att det kanske inte är en penna det där, utan en flöjt. Den urgamla symbolen för lyrik i så fall, tänker man, Ullman var ju inte någon orkestermedlem, han diktade. Så lämnar man skulpturen och släntrar därifrån, men kommen till Strandpromenaden igen, vill man vända sig om. Det är något som inte stämmer.

Vad är det? Jag tittar på den. På honom. En diktarbroder, om man så vill. Men nu ser jag det. En skribent, men han skriver ju inte! Pennan-flöjten vilar helt stilla i handen, lite undanskymd. Och det där lyftade huvudet. Just det. Det är inte han som skriver. Han lyssnar för att ta emot dikten. Den kommer när havet så vill. Ur vågens brus.

.

En vandringshistoria

att sommaren
på något
sätt skulle
befria oss
har dom
nog fått
om bakfoten
för när
hösten kom
kom vi att
tänka på
att vi hela
tiden under
sommaren
oförmärkt
måst kröka
oss fram
och tillbaka
i träskon
sa tårna

.

You aint seen nothin´ yet

Ny teknisk revolution runt hörnet enligt Aktuellt och Rapport. Man kan ju tro att vi har kommit rätt långt i teknik när var och en till vardags går omkring med en kraftfull dator i fickan. Mobilen kan ju fota och spela spel och med ett klick koppla upp oss till allt, all information omkring oss. Bara att klicka. Men man måste ju komma ihåg att klicka på den, för att ta del av all den välsignelse den kan bibringa oss. Det är ju ett litet aber förstås.

Men man kan alltid lägga in påminnelser i mobilen att man inte ska glömma att komma ihåg det där man skulle göra. Men tänk om man glömmer lägga in påminnelsen? Det är ju lätt hänt. Om man inte tubbat grannen att lägga in ett komihåg i sin mobil så han/hon/hen kan ringa en och påminna om det. Men upplägget låter lite osäkert kanske.

Visst har vi kommit rätt långt i teknik, men vi har inte kommit långt. Människan är en opålitlig accessoar till tekniken. Det här har ITprylutvecklingsbranschen fattat. Inom en near future är det dags för teknik version 2.0. You aint seen nothin´ yet.

Om det ska regna och du visslande går förbi paraplyet i hallen, signalerar paraplyet rött, ett chip i paraplyet har kontakt med SMHI.

Om du glömmer ta vitaminpillret på morgonen, hoppar den självmant upp i handen på dig. Och kanske själv häller upp ett halvt glas vatten först. Nåt kokelijox i vitaminpillret som åstadkommer detta.

Du står och rostar toast, brödskivan hoppar upp och har rostat in i brödskivan din göra-lista till förmiddagens jobb. Vänder du på skivan så ser du eftermiddagens lista. Brödrosten är i intim maskopi integrerad med dataservern på jobbet.

Du tittar misstänkt på marmeladburken, vågar inte närma dig den.

Men tekniskt oförvägen som du är tar du dig oförtövat an alla dagens lömska göromål. Och stupar utmattad i säng för en välförtjänt natts vederkvickelse.

Vaknar långt före väckarklockans ringning av att något hårt som massivt trä klonkar dig i huvudet.

Stora skyffeln står böjd över din säng. Pigg röst från trähandtaget:
Pling! Det har snöat i natt! Gå ut och skotta!

.

Sko sig på andra

Nånstans ifrån hör jag Cornelis sjunga.

Somliga går i trasiga skor.
Säg, varför är det så?

- Jo, det beror på den uråldriga egoismen, svarar jag.
Att de rika berikar sig själva och pressar ner lönerna för alla andra så långt det går.
Att den rikaste procenten av världens befolkning tjänar mer än de andra 99 procenten tillsammans. 

Att de sätter sig på alla protester som sipprar upp under ifrån eller viftar bort dem och flinar att vaddå ni har det väl jättebra därnere.
Att de barrikaderar sig från alla håll i fashionabla bostadsorter så att inga fattiga stör.
Och att de går ihop i allianser i riksdagen så de kan tjäna pengar på att somliga går i trasiga skor.

- Instämmer fullkomligt, medborgare, säger Cornelis, torkar bort ölskummet från mustaschen med baksidan av handen och ställer ner glaset på bardisken med en smäll.

.

Haffad haiku

en fil kand räcker
inte för att fila sig
ut ur fängelset

.

Vatten över huvudet

Det råder prinsyra i landet. Precis så lyder rubriken i teveprogrammet jag slagit på: Prinsyra inför dopet. Jag öppnar fönstret för att kolla. Nä, inga som verkar yra. Om man inte räknar de tre farbröderna med påsar på parkbänken där. Men det kanske inte är dopet.

Bläddrar i tidningen i stället. De udda nyheterna. En remake på Hajen igen. Som alla klassiker har den filmen fått en uppsjö av tramsiga uppföljare genom åren. Men den här filmen skulle vara hyfsat lyckad. Inte för storyn, den var det vanliga skräpet, men skådespelerskan var så bra i rollen. Hade stor talang för att uttrycka fasa, stod det.
- Hur gick det på din audition, daughter of mine?
- Dom sa att jag var fasansfull, mummy.
- Åh, stackars dig, då fick du inte rollen?
- Tvärtom, det var precis det dom ville ha.

Men de fick nog inte knycka musiken från första hajfilmen, det där dunk-dunk-dunk, som man hörde så fort det var hajen som kom. Antagligen K-skyddad eller nåt.

Björn Kjellman skulle spela in Delhis vackraste händer, såg jag nånstans. Den ser jag fram emot att se. Gudomlig bok. Och Björn är alltid oerhört bra. Han sa att det var bara en grej han var nervös för i filminspelningen. Vid ett tillfälle skulle han hoppa baklänges ner i vattnet. Är rädd för det, sa han, komma under vatten så där plötsligt utan att kunna se. Jätteharigt, måste man säga. Det kan väl inte vara nån konst att kasta sig som en projektil med ryggen före ut mot ett skummande hav nånstans där bakom. Hörs det inte nåt dunk, dunk, dunk, så kan det inte ens vara en haj därnere.

September ja, lär det vara nu. Högsommarvärme nästa vecka utan en droppe regn, utlovar meteorologerna prompt på teve. Om de nu inte tagit sig vatten över huvudet. 

.