Varje gång man går förbi den, måste man säga raden inom sig, var det så den gick, jo kanske, mumlar, men måste nog gå fram och kolla.
Där, enkelt och självklart, står inristat i stenen:
hör du ej visor andas ur vågens brus
Figuren på sockeln står på knä. Höger knä. Stöder sig på vänster. Ungefär som när man ska avlossa en pil från en båge. Men han håller inte i en pilbåge. Han håller i en penna. Står riktad mot havet. Men han tittar inte rakt fram, han tittar uppåt.
Första gången jag var här, tänkte jag inte så mycket på den där skulpturen. Den bara stod där. Då var det 1 2 3 Schtunk som jag såg för första gången. De hade ett cirkustält i norra hörnet där mot fästningen. Skulpturen rundade man väl på sin höjd i en paus när man gick ut och köpte korv.
Nu ser man den varje gång man passerar på Strandpromenaden längs havet. Den har stått där sedan 1940. ”Till Minne av Gustaf Ullman”, står det framtill. Hans svägerska Nanna Ullman är skulptören. Den där versraden står på kanten. Den är ur Gustaf Ullmans diktsamling ”Valda dikter”, som han skrev 1922, två år innan han fick motta De nios stora pris.
När man tittar lite närmre ser man att det kanske inte är en penna det där, utan en flöjt. Den urgamla symbolen för lyrik i så fall, tänker man, Ullman var ju inte någon orkestermedlem, han diktade. Så lämnar man skulpturen och släntrar därifrån, men kommen till Strandpromenaden igen, vill man vända sig om. Det är något som inte stämmer.
Vad är det? Jag tittar på den. På honom. En diktarbroder, om man så vill. Men nu ser jag det. En skribent, men han skriver ju inte! Pennan-flöjten vilar helt stilla i handen, lite undanskymd. Och det där lyftade huvudet. Just det. Det är inte han som skriver. Han lyssnar för att ta emot dikten. Den kommer när havet så vill. Ur vågens brus.
Där, enkelt och självklart, står inristat i stenen:
hör du ej visor andas ur vågens brus
Figuren på sockeln står på knä. Höger knä. Stöder sig på vänster. Ungefär som när man ska avlossa en pil från en båge. Men han håller inte i en pilbåge. Han håller i en penna. Står riktad mot havet. Men han tittar inte rakt fram, han tittar uppåt.
Första gången jag var här, tänkte jag inte så mycket på den där skulpturen. Den bara stod där. Då var det 1 2 3 Schtunk som jag såg för första gången. De hade ett cirkustält i norra hörnet där mot fästningen. Skulpturen rundade man väl på sin höjd i en paus när man gick ut och köpte korv.
Nu ser man den varje gång man passerar på Strandpromenaden längs havet. Den har stått där sedan 1940. ”Till Minne av Gustaf Ullman”, står det framtill. Hans svägerska Nanna Ullman är skulptören. Den där versraden står på kanten. Den är ur Gustaf Ullmans diktsamling ”Valda dikter”, som han skrev 1922, två år innan han fick motta De nios stora pris.
När man tittar lite närmre ser man att det kanske inte är en penna det där, utan en flöjt. Den urgamla symbolen för lyrik i så fall, tänker man, Ullman var ju inte någon orkestermedlem, han diktade. Så lämnar man skulpturen och släntrar därifrån, men kommen till Strandpromenaden igen, vill man vända sig om. Det är något som inte stämmer.
Vad är det? Jag tittar på den. På honom. En diktarbroder, om man så vill. Men nu ser jag det. En skribent, men han skriver ju inte! Pennan-flöjten vilar helt stilla i handen, lite undanskymd. Och det där lyftade huvudet. Just det. Det är inte han som skriver. Han lyssnar för att ta emot dikten. Den kommer när havet så vill. Ur vågens brus.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar