I Varberg bor en get, del 4

En vandring genom Varberg i prosa och lyrik. 
Fjärde och sista delen.

I den här delen:
Veras Café
Tennisundret i Varberg
Varmbadhuset
Societetsparken
Norra fästningshörnan
Strandpromenaden
Bara bad
Getakärr
Ullman i predikstolen
Då var det klart

Veras Café

följ med in på fiket här
V som i kopp och C som i fat
trappan in kommer upp direkt i rummet
sen är det två mindre rum också

vid den lilla disken till vänster
köper man vad man ska ha
allt utrymme är för gästerna
det här är ett riktigt fik

det är många tavlor på väggarna
möbler som jag känner igen
från Dalarna när jag var liten
många tidningar

men det är brickan jag läser
”Syservice i Väröbacka”
fast trycket har vänt på c och k
Väröbakca står det

ingen annan reklam på brickan läser jag
utom Väröbakca … lite tjeckiskt över det
gör att jag tänker på Prag
och Dubcek som bar en dröm ett tag

varje gång jag sätter mig här
återvänder jag till drömmens bricka
jag ser genom fönstret
bokstäver gå omkring

Prästgatan ska man besöka
när solen står högt på himlen
och rosorna lyser röda
utanför Veras Café




Tennisundret i Varberg

Vi gjorde fyra riktiga monsterräddningar. Som hämtade ur en pojkbok. Eller vi och vi. Det var väl närmast Torsten Johansson och Lennart Bergelin.
       Den första kom när Johansson-Bergelin spelade hem dubbeln. Det höll Sverige kvar i matchen, eftersom Jugoslavien förstås vunnit de första två singlarna. Favoriter som de var.
      Nästa dag regnade det. Välsignade regn, tänkte Torsten och Lennart där de satt vid fönstret och såg regnet plaska ner över tennisplanen och hela Varberg. En extra vilodag att pusta ut på.
      Dagen därpå gick det att spela igen. Dags för de avslutande två singlarna. För Jugoslavien skulle det räcka med att vinna den första. Andrade spelade där mot Torsten Johansson. Men Johansson vann. Andra monsterräddningen. Nu stod det helt lika, 2-2, mellan Sverige och Jugoslavien inför den sista avgörande singeln.
      Mitic såg ut att vinna den matchen lätt. Han tog de första två seten mot Lennart Bergelin och i det läget var väl den allmänna meningen att nu var det klart. Sverige hade sprattlat emot bra, men Mitic hade ju hela två set på sig att spela hem hela matchen. En ren formsak. Jugoslaviske tränaren sträckte sig nog redan efter telefonen för att beställa champagnen till segerfesten och den jugoslaviske radioreportern började tänka på vilka intervjufrågor han skulle köra med, ”Hur gick dina tankar när du slog in segerbollen, Mitic?”.
      Varpå Lennart Bergelin vann både tredje och fjärde set. Monsterräddning nr 3. Och vi var plötsligt framme vid ett femte och avgörande set.
       Men där gick Mitic upp till ledning med 8-7 och ledde nästa game med 30-0. Var alltså bara två bollar från segern. Nagelbitande hos många i publiken. Kanske också Gustav V bet på de kungliga naglarna, för han såg matchen på plats, gjorde dagligen turen till Varberg från sommarnöjet i Särö.
       Nej visst nej, just denna match hann kungen inte se till slut, femte set blev en sån långkörare. Jahapp, då missade han upplösningen. Den fjärde monsterräddningen. Bergelin vände och vann med 10-8.
       Sverige för första gången segrare i Europafinalen i Davis Cup. I månaden juli anno 1946.

Jag rätar på ryggen och slutar läsa på den gula skylten. Här nedanför spelades matchen. Tennisstadion förstås rivet sedan dess. Och jag tittar ner på en parkeringsplats och bilgarage.
Synnerligen passande alltså. Lennart Bergelin skulle ju senare ägna mycket tid åt att träna en Södertäljebo som slog tennisbollar mot en garagedörr.

Hit kom jag från Prästgatan som går över järnvägen och blir till Fästningsgatan, där jag fastnade böjd över en gul minnesskylt. Roligt att de hade satt upp en sån. Om jag kunnat vissla hade jag gjort det nu, när jag fortsätter backen ner mot Strandgatan och lämnar Platsarna bakom mig.




Varmbadhuset

den här invigdes med pukor och trumpeter
1925
middag i Societetsrestaurangen till ett pris av
8 kronor
teckningslista utlagd i Lundgrens Bokhandel
på Torggatan
och Åke Jönsson hade bakat en exakt modell
i marsipan
i det höga tornet i mitten där började man
nog äta

den första fanns redan 1823 och den andra
1866
på stranden stod den mitt emot Kallbadhuset
i vattnet
jag läser ordet BAD på tornet däruppe och
tänker
hur ordet kan vara substantiv eller adjektiv
eller verb
och att avståndet härifrån till stranden är
800 alnar




Societetsparken

Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt.
       Men de träffades inte. Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.
       Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.

En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.
       En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden.
       Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset.

Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna. På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp.
       Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad.
      Eller promenadgå i parken. Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen.

Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.
       Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: ” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.

Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.
       Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.




Norra fästningshörnan

strandpromenaden fram och tillbaka
en halvtimme gånger två
men först in
på den gröna fyrkanten här

det är pennan som drar

nosar på sockelns text
hur var det den gick nu igen
jo ”hör du ej visor andas
ur vågens brus”

Gustaf Ullman står på knä

som en bågskytt utan båge
han håller en penna i handen
nej en flöjt är det väl
tittar uppåt ut över havet

skulptören är Nanna Ullman

hon var hans svägerska
tre konstnärssjälar
hans bror Sigfrid målade
och Gustaf skrev dikter, romaner, pjäser

2005 såg jag Schtunk första gången

de hade ett cirkustält där i hörnet
Gustaf Ullman visste jag inget om
när jag lutad mot hans staty
åt en korv i pausen

på knä i fästningshörnan står han

Varbergs produktive
känslige son
lyssnar
och fångar sånger

ur havet





Strandpromenaden

jag släntrar mellan
Kurorten och Kärleksparken
hela himlen ifrån Subbe Fyr
till lilla röda
stugan på Skrivareklippan

klipporna framför mig
som blanka dåsande valar

Kattegatt i solnedgång

och allt det
andlöst gula
knackar genom ljuset
på andra sidan molnen

är det mig ni väntar på
därnere?
är det mig ni väntar på?




Bara bad

de sprang den smala stigen ner
för att kunna bada

tjejerna hittade naturligt sina klippor
och killarna sina

och så hoppade de utan en tråd
ut i vattnet

köpa baddräkt
var både oöverstigligt och onödigt

och borta vid
Kallbadhuset var de inte väl sedda

det här var långt
innan Strandpromenaden kom 1912

Goda Hopp
Skarpe Nord
och Käringhålan
glittrar fortfarande kvar




Getakärr

(Happiness is not happiness without a violin playing goat
- Julia Roberts i Notting Hill)

fästningen här
blir varm när solen skiner

Bockstensmannen
går runt på torget
köper ny luva

och måsarna skriker
sig fria över havet

i Östra Tull går en smal
trappa upp till vinden
knarrande av fötter och sekler

vi som är olika
är inte olika

kärleken till oss
kommer ridande
på en get in till stan




Ullman i predikstolen

Äntligen stod prästen i predikstolen.
       Som han väntat på detta! Kyrkoherde Ullman hade skridit förbi det nya korfönstret med Matteus och ängeln, uppför den smala trappan till den nya predikstolen och här stod han nu. Fortfarande kvar en del i musikstycket som organist Lundgren framförde på den 24-stämmiga orgeln. Så han hade tid att bida. Kunde stå här i predikstolen och betrakta härligheten en stund innan han påbörjade sin noga förberedda predikan.
      Tittade på det nedre valvets vinkvistar och palmblad. Och de två korfönstren längst in, Markus med lejonet och Lukas med tjuren. De åtta saligprisningarna utmed långsidorna. Allting nytt. Ljuskronor och lampetter glänste också som nya genom kyrkvärden Bror Gabriel Memsens försorg, kyrkans egen ärkeängel. Tak, torn och tornöverbyggnad nya eller omgestaltade, visste Ullman. En välbehövlig ansiktslyftning för den 119 år gamla kyrkan.
       Ännu lite kvar på orgelmusiken. De nya kyrkbänkarna, de var hållna i ekfärg. Från de höga trearmade kandelabrarna uppsatta vid mittgången av varannan bänk spreds ett dunkelt, dämpat sken. Som ett gotiskt tempel från förr låg församlingen utbredd under hans örnblick där han stod i predikstolen. Kyrkan var fylld med besökare dagen till ära.
      Läktaren hade 28 bänkar. Nere i kyrkan var det 60. Plus sidbänkar. Totalt kunde 1200 få plats. Svårslaget! Numera var invånarantalet i Varberg ca 4300. Ullman gjorde ett överslag. Det innebär att kyrkan nu kunde svälja en tredjedel av hela staden! Ja, en fjärdedel i alla fall.
       Han strök sig över de långa polisongerna. Alla besökarna kände han ej igen, men många. Han hade ett skarpt minne för namn och ansikten, Ullman. Allting med honom var skarpt.

På läktaren såg han flera av de prominenta gästerna i kyrkan. Häradshövding Frans Berglöf. Kronolänsman E Andersson. Bredvid dem satt vicekonsul och bankdirektör Harry Bagge. Stadsfiskal Thenberg och kronofogde Ringius jämte borgmästare Lars Peter Larsson.
       Mycket pondus som förstärktes av vördnadsbjudande hakor och ansiktsbehåring. Borgmästarens små, runda, kamrerstränga glasögon påminde kyrkoherden om hans egna.
      Ullman vände blicken ner till bänkarna under honom. På den första längst till vänster satt hotelldirektör Albertina Sandberg med sjuåriga dottern Agnes och väninnan Glas-, Porslins- och Nysilfverhandlaren Augusta Bengtsdotter-Olsson tillsammans med maken
brännvinskungen Johan Olsson. Och i yviga mustascher polarforskaren Otto Torell.
       I bänken över mittgången och direkt under Ullman satt fyra av hans söner.
       Han var tredje generationen kyrkoherde Magnus Ullman i en obruten linje från far och farfar och nu tittade han ner på sin son Magnus. Den som skulle axla manteln. Och 14-åringen tittade med stadig blick tillbaka. Den tioårige Gustaf där var av vekare material, tänkte han. Sedan Carl, 12 var han väl? Flankerad av Gustaf och Carl satt den lilla femåringen Sigfrid. Alla fyra blickstilla i den stora kyrkan.
       Ingen mor satt med. Brödernas mor Clara hade avlidit veckan efter Sigfrids födsel och nya hustrun Harriet fick vara hemma med ettåringen Elis. Barnbänken ändå under kontroll. Om någon glömde sig, skulle det räcka med ett rynkat ögonbryn från predikstolen.
       På andra bänken till vänster såg han grosshandlare Gustav Nordblom med hustru Sophia. Godsägare Alfred Bexell. Och där tidningsdirektör Johan Nyberg med 14-åriga Astrid.
      Nyberg såg koncentrerad ut, prövade i huvudet formuleringar för onsdagsupplagan.
       ”Stadskyrkan har efter vidtagen yttre och inre restaurering ånyo upplåtits för gudstjänst. Ej obetydligt har därvid tillkommit i prydnadsväg och av konstnärlig verkan. I koret har insatts fyra utsökt bemålade glasfönster med en av evangelisterna i varje, vilka äro inköpta för av enskilda medborgare frikostigt tilltagna bidrag betingande en kostnad av 600 kronor styck”.
      Låter bra. Måste bara minnas det också. Nyberg sneglade uppåt och skrev inom sig: 
”Vägg- och takmålningarna, till vilka R Callmander i Göteborg utfört förlagorna, lända honom till heder, så ock dem som omsorgsfullt verkställt desamma; målarna B E Lundberg och A Mutén härstädes.”

Tvärs över mittgången igenkände Ullman fler av dagens besökare. Skeppsmäklare Gustaf Magnusson. Garverifabrikör Carl Uhrberg. Liksom kvarnägare Johan Agrell. Och Hugo Gerlach, industrimagnaten, satt vänd mot någon. Svårt att se vem. Ullman kisade. Jo, det var Nils Kreuger, han målarn. Märkligt. Känner de varann?
       På bänken bakom satt snickarmästare J S Tingström, som uppfört det magnifika hus där  kyrkoherden hade sin prästbostad, i hörnet Kyrkogatan-Västra Vallgatan. Snickarmästaren hade hattmakare Ekdahl bredvid sig. Och mannen där, slätrakad förutom den borstiga mustaschen, var förstås byggmästare Johannes Nilsson. Bierfabrikör Rudolf May sedan. Och barberaren, fältskären och rumormästaren JHL Beijerstorff.
       Skeppare Carl Benson fanns på andra sidan mittgången med elvaårige sonen John. Och fotografen Mathilda Ranch, tillsammans med storasyster Maria och pappa Wilhelm. Mathilda såg naken ut utan sin kamera. Men en sådan var lika portförbjuden under gudstjänst som brännvin och älgstudsare.
      Bakom dem hade vi Anders Hay, tändsticksdirektören som bodde i stadens äldsta hus. Och där var konditor Gerda Lindström, gästgiveriägaren Eva Berner och blott 28-åriga kaféidkaren Gerda Westerman-Berlin. Maken Lars Berlin i getskägg. Att känna igen så många! De gamla lärartakterna som sitter i, tänkte prosten. Den näste förstås svår att missa i det långa tomteskägget: läroverksrektorn och grundaren av Småfåglarnas Vänner Herman Rodhe.
       På bänken bredvid satt en hårt anlitad kvinna i den barnrika staden, barnmorskan Josefina Westerman. Och de övriga där på bänken lika flitigt anlitade av invånarna, fast på annat sätt. Karamellkokerskan Adelina Johansson med bagarparet C E Holmström och Elisabeth Holmström som hade Kake-Johanna bredvid sig.
       Prostens blick for vidare som en strålkastare och kom till femte bänkraden. Bokbindare Herman Colliander var där. Urmakare Gustaf Norman med son. De båda kaféidkarna Anna Martinsson och Thekla Larsson. Och snusfabrikör Frans Dyberg, en nästan spöklik uppenbarelse där han satt som den ende helt slätrakade mannen i kyrkan.
       Sadelmakare Johan Lindström på bänken till vänster över mittgången. Och Stina Hansson från charken på torget bredvid August på Källaren, hos honom köpte man ostarna. Sedan änkefru Gertrud Pehrsson, som förra decenniet ägde och drev Pehrssonska Trädgården.
      Ullman hörde att det bara var några takter kvar av orgelstycket nu. Hann se Sophie Knutson, marmeladfabrikörn. Och bokhandlare Per Kindvall. Sen skymtade han två: ”Bad-Lena” Johansson och skalden John Tengberg, författaren till dikten ”När ett fattighjon dör”.
I unket kyffe uppå fattighuset
där ligger gubben hopkrympt i sin vrå
och dämpat faller genom gröna rutor
Guds klara solljus ifrån himmel blå.        
       Diktens upptakt, välbekant för alla Tengbergläsare. Dit hörde inte Ullman.

Där tonade orgelmusiken ut. Utan att ens harkla sig tog kyrkoherde Magnus Ullman vid och hans klangfulla stämma flöt ut över församlingen: ”Sannerligen säger jag eder-”.

Möööh! brölades plötsligt från torget. Möööh! Möööh!

Det var Lundquistens kor. Adolf Lundquist vallade dem dagligen till betesmarkerna i Tranelyckan. Hans lagård låg i Varbergs äldsta stenhus i västra änden på Torggatan, så Lundquist tog vägen över torget. Kossorna kunde då också passa på att mumsa lite från ”Brännvinsringen”. Men nu hade några irrat alldeles intill kyrkan. Om för att undfå ordet eller för det saftiga gräset, må vara osagt.

För ett ögonblick bragtes Ullman ur fattningen. Tillräckligt länge för att något frö skulle hinna till ett fönster, det intill korfönstret med Johannes, hoppa upp på sidbänken och råma tillbaka! Ullman hann inte se vem. Vederbörande pilade snabbt tillbaka och slängde kvickt ur sig något om ”kor-fönster” och blev belönad med ett ringlande skratt genom kyrkan …
       Men Ullman, han hade inte för inte varit präst i denna kyrka under nio år och han stod rak och lugn i predikstolen som en kapten på däck tills stormen bedarrade. Lundquist hjälpte till med bättre ordning på kritternas vallning över torget och Ullman ägde åter luftrummet. Resten gick störningsfritt. Enligt plan.

Efter predikans slut invigdes den nyskapade kyrkan genom att kyrkoherde Magnus Ullman höll ett glansfullt invigningstal med många lärda ord ur teologins värld.
       Och organisten och musikdirektören Alfred Lundgren framförde i böljande skägg Festspel av Bockman.

Alla började troppa av och Ullman skulle som siste man följa efter, då han såg något på en bänk. Vafalls? Något kvarglömt? Ja, nåt skräp får inte ligga kvar här! Han stegade dit. Bänken bakom barnbänken. Vem hade suttit här? Nils Kreuger var det, tänkte han. På bänken låg en dagstidning. Sidkanterna fulla med blyertsteckningar av kor! Vad vill detta säga? Ändå fick han ju tillstå att de var naturtrogna. Den där t ex såg precis ut som Lundquistens Rölla.
       Han vände på tidningen, höll den mot fönstret mot Kyrkogatan. Jaha. Gårdagens upplaga. Dämpat föll genom rutan Guds klara solljus ifrån himmel blå, så att Ullman kunde läsa:
       ”Norra Hallands Tidning Vestkusten lördagen den 11 april 1891”.




Då var det klart

nu går jag med en gång
tillbaks till redaktörn
i hörn-
et Bäck och Östra Lång

för nu har jag gjort som han bad
skrivit lite grann om vår stad

och utöver detta
kan jag berätta
att i Varberg bor en get
det kanske han inte vet




- - - - - - - - - - -





Källor:

- Följ med till Varberg, Jorma Korhonen, 2006
- Hallands kvinnokraft, Anna Pia Åhslund, Birgitta Tingdal, Inger Skantze-Ärlemalm, Ingrid Höglind, Mymmel Blomberg, 2012
- Hundra år av nöjen, Lennart Hjelmstedt, Ronald Johansson, 2016
- Hus och människor i 1800-talets Varberg, Alva Petersson, 2000
- Känt och okänt om Varberg, Henrik Jern, 1989
- Småstycken om Varberg, Lennart Hjelmstedt, Ronald Johansson, 2014
- Vandringar i Varberg – Stadshistoria kring miljöer och människor, Henrik Jern, 1983
- Varberg calling for peace, Varbergs kommun, 2016
- Varberg – förr och nu, Peter Börjesson, 2005
- Varberg – stad vid Västerhavet, Bengt-Arne Person, 1995
- Varberg, Roger Persson, Dick Harrison, Ulf Rathsman, 2013

- Norra Hallands Tidning Vestkusten, bl a datumen 7/3 1891, 15/4 1891, 10/7 1903, 22/9 1919 och 22/4 1931
- Varbergsposten 20/11 1901

- www.abandowest.wordpress.com (historik kaféer)
- kundftp.datahalland.se/kulturmiljö (historik torget)
- docplayer.se/8196373-per-jernevad (historik teatern)

- morfar (eller om det var farfar) vid Brunnsparken med ett barnbarn i handen

- - - - - - - - - - -

Alla personer som nämns i texten om kyrkan är autentiska och levde i Varberg vid den tiden. Om de alla besökte kyrkan denna dag går inte att säga, förstås, men varför inte? Återinvigningen var en stor händelse och kyrkan var fullsatt.

- - - - - - - - - - - -

Liten paus vid milstolpe

Det första inlägget i Görans Penna var det här:

Inre Mona-monolog före första-maj-tåget

Jahapp, då var det maj och dags att tala
precis när våra siffror börjat dala.

Och jag som varit så glad
när dom äntligen glömt min choklad.

Nu har vi skralaste stödet i modern tid.
Men det är väl nåt man får Wanja sig vid.

---

Det var den 5 maj 2009 som jag skrev det, efter att ha stått i publikhavet på Norra Bantorget några dagar tidigare. Som inlägg nr 1 här i bloggen. Detta du läser nu är inlägg nr 1000.

Så det har blivit några inlägg genom åren. Vad i all sin dar har jag då skrivit om här? Ja, titta i arkivet så ser du. Bara tre små steg dit:

1. Klicka på valfritt år.
2. Klicka på valfri månad.
3. Klicka på nåt inlägg som låter coolt.

Jahapp. 1000 är ju en rund siffra. Kanske bäst att lämna det så? Och övergå till andra projekt som behöver luftas? De 1000 ligger ju kvar. Och väntar på vem som än vill ta de där tre små stegen.

Det får mig att tänka på Rolf på landet när vi spelade badminton. Och gjorde nåt vi kallade Slå Rekord. D v s slog badmintonbollen till varandra och kollade hur många gånger det gick att hålla den så i luften. Det blev en grej att komma ihåg vilka tre bästa vi hade. Som hela tiden blev högre för varje gång vi spelade.

Och när det blir så där jättelänge man bara slår och slår, så förvandlas man långsamt till en badmintonarm med vidhängande kropp och till slut är det bollen som söker sig till racketen, själv räknar man bara. Tills en dag vi kom till 1000. Ett tusen slag. Då kändes det som game over och det blev inte av att vi spelade Slå Rekord mer.

Som sagt. 1000 är en rund siffra. Men jag återkommer hit, när-det-nu-blir. Ville bara stanna till en stund vid den här milstolpen och säga tack för att du läser detta. Och kanske även något av de andra 999 inläggen.

Så tack!

Tusen tack!

Vagabond

inte ens morgon
och många gula timmar kvar

det glittrar av trasigt regn

men solen har aldrig
piskats till att brinna för den här planeten

genom en rökring begrundar luffaren
och himlen varann

hans hjärta är en fågelskrämma där alla svaga bor

en flicka står under en gatlykta och läser Howl
balkongens underkläder lyser

Rambling on a mid day night

jag känner mig oändlig i dag
så oändligt trött

jag har alla mina sånger i mig
men inte vet jag

sätta sig högst upp i sig själv
och rutscha ner

i flyende glitter
som en flaska

en balkong var där
som lutade bakåt

pyttebatongen och låga galler
värme och tresmaksglass

hem kunde jag bärga
en fyrkantig sten det sken om

det växte sockerbitar
i skogen

naturen var lättare
än människor att bläddra i

i trappen ringde jag på

och väntade illamående

det var många människor
i min ensamhet

jag hade ögonen öppna
bakom stängda ögonlock

skrev listor
på allt jag såg

minnen med isbitar
och en skvätt angostura

över gården skulle jag gå
lego eller nåt som en stor yxa

jag höll aldrig på med lego
jag höll andan när jag var där

Söderberg hette han
är det enda som spricker fram

tallarna kan fortsätta susa
men plitarnas namn glömmer man aldrig

när folklivet kom till mig
i form av formlösa land

var det enda naturliga att
sjunka ner på golvet

och föra små människor
med handen över mattan

liten droppe rymmer där
torkar upp den med fingret

en gång skulle man stå bredbent
och kasta en kniv i marken

nära men inte för nära den andres fot
sen gav jag kniven till honom

förstod inte riktigt varför
men det gällde väl bli vuxen

och för sånt fick man
riskera lite blod

tänk om jag vetat att det var
här vampyren bodde

och skrika var det ingen
större idé med

under viadukten med det
öronbedövande tåget

överlämnade jag mig
åt lungorna

tog mig därifrån
mer hes än befriad

lite knäsvag kunde jag
dock konstatera

mjuk och svag i knäna
och i hjärtat en stor skuld

det var så det kunde vara
mitt inne i livet

men det
visste jag inte då

vackraste urnan kan bara det
nedtrampade gruset bygga upp

den längsta armen ut över vattnet
är från den som själv har drunknat

djävulen sitter i allt som har allt
mindre och mindre speglar

brer ut mina papper
hyfsar det som rinner

en bucket list för att börja
inte sluta

allt som äntligen
slutat rimma

allt värdeont
denna lallande natt

allt som sjöng mina sånger i mig
när jag inte var hemma

ofta gick den långt i förväg
min penna

med mitt livrädda
hjärta i munnen

Ute på Jabba Point

Det var en gång en liten huggorm som hette Enoksson. Han var alldeles blå och hade fina stjärtfjädrar. Inte så värst vanligt för huggormar kanske men å andra sidan var det inte så många som hette Enoksson heller, så det kan komma på ett ut.

Hans mamma och pappa sa att han inte fick gå till havet, det är farligt där. Jaha, då var han tvungen att ringla dit för att se själv. Vad var farligt? Vattnet? Nej i vattnet kan man ju simma, märkte han. Det gick bra. Bara vricka sig ljudlöst genom vattnet och ingen som kunde se honom, hans ögon det enda över vattenytan.

En hemlighet som Enoksson hade vara att han tyckte om böcker. Dem kunde han nu ägna sig åt på Jabba Point - en bergsklippa i havsbandet som han hittat redan den första dagen. Där låg han ofta på rygg och solade och kunde samtidigt läsa. Han hade visserligen inte några händer men det vara bara att korva upp halsen i några veck så gick det bra att hålla.

Jabba Point var en idealisk klippa för bokläsning. En utskjutande del över klippan blev som ett litet tak. Om det regnade drog han sig in under skydd med sin bok. Men bara tills solen kom fram igen, då ringlade han tillbaka. Det var för värmens skull. Som alla ormar var Enoksson kallblodig, att tanka solsken var ett måste för honom. Lika viktigt som att läsa en god bok.

Böckerna, ja det blev lite blandad kompott. Här var en med bara ormar i. På bilderna såg han inga som läste böcker, men det fanns några som hette glasögonormar. Ja, då kanske han inte var helt ensam i alla fall. Även om glasögon inte var något han tyckte han behövde. Men han var ju rätt liten än.

Hur fick han tag i böckerna? Köpte han dem? Nej. De fanns i containrar. Folk slängde saker hejvilt. Martinsson, Gordimer och Rosling. Data för dummies, Trädgårds-Nytt och Så klarar du livspusslet. Det var en enkel sak att balansera dem på ryggen när han simmade tillbaka till Jabba.

Han var allätare, läste allt som han tog hem. Han gjorde på det sättet att först läste han boken eller tidskriften. Sen pausade han lite och tänkte på den. Först därefter tog han nästa. Som orm var han van att ligga still och smälta det han konsumerat.

Mamma och pappa hade börjat blekna bort i minnet. Han kände att hemma var här på hans klippa. Och han slapp det tröttsamma väsandet från allehanda släktingar för att hans färg råkade avvika lite. Med en belåten suck fladdrade han lite med fjädrarna längst nere på stjärten, tittade upp i den molnflyende himlen och sträckte sig efter nästa bok.

Med tiden blev Enoksson den mest allmänbildade huggorm någon skådat. Fast det var ju inte så många som skådat honom. Till Jabba Point kom ingen, vilket passade honom fint. Folk som var på väg att lägga till där, ändrade sig gärna när de såg den numera fullvuxna huggormen. Ibland kunde förstås en lunch komma simmande mot klippan och då var det ju bara att hastigt ringla in bakom ryggen på Svea Rikes Lag. Det brukade fungera smaskens.

                                             *

Framförallt var det dock en massa bråte och grejer som med jämna mellanrum sköljde in mot klippan. Flaskor. Cykeldäck. Gummistövlar. Åror. Tomma lådor. Folk slängde ju saker hejvilt. En dag kom det in en nästan ny dator guppande i sin kartong. En laptop hette väl det här. Roligt att se en i verkligheten och inte bara på bild. Var hade han den där som beskrev det här så bra? Enoksson snodde in mellan andra och tredje bokstapeln och kom ut med en volym i munnen. "IT för avancerade, volym VIII". Javisst, den var det. Och de andra sju hade han väl? Jo, han rotade fram dem också.

Det började regna så han drog in allt under taket. Han tittade på vad som låg framför honom. Till höger en kartong med laptop. Till vänster åtta böcker om hur man gör med laptopen. Packa upp ur lådan, ladda med ström, koppla upp sig, ladda ner operativsystem, använda mus, tangentbord, fönster, verktyg, webbläsare, sökmotorer, hemsidor, bloggar, vloggar, appar, mappar och pappar och allt vad det hette.

Kunde man ...? Skulle det gå att ...?

Ja, den första punkten uppackning gick galant. Sen stötte han på problem. Ladda med ström? Han såg sig hjälplöst omkring. Då - woosh - knastrade en blixt över himlen och laptopen laddades med ström! Enoksson visste inte hur det gick till, men han kände igen sitt eget zick-zack-mönster. En hälsning från himlen helt enkelt, tänkte han. Resten av arbetet med laptopen lyckades också, även om det inte gick så där jättefort. Åtta volymer är ju ändå åtta volymer.

Han fick klicka med musen och samtidigt skriva med tangentbordet medan han bläddrade i något kapitel. Tur han hade sina yviga stjärtfjädrar. Annars skulle det inte ha gått. Fler och fler funktioner lärde han sig, mer och mer skicklig blev han. Av bara farten kom han på hur han skulle göra så att laptopen laddade upp sig själv när batteriet sjönk ihop. Bra. För han kunde ju inte räkna med att blixten skulle slå ner hela tiden.

Över Jabba Point seglade fiskmås och labb i vida svängar medan en huggorm låg stilla nere på klippan och tittade in i en laptops ruta av glas.

Enoksson var lycklig. Här fick han användning för alla böcker han läst, alla tankar han tänkt, han förstod vad människorna skrev och gjorde. Det var som att vricka sig ljudlöst genom människornas värld därute och ingen som kunde se honom. Han besökte tidningar, hemsidor, bloggar, facebook, instagram. Vad folk skrev! Vilka bilder de lade ut! Alla människor som älskade varandra och värnade om jorden och alla deras uppmuntrande ord i trådarna överallt.

Han fick ta sig ett dopp. Svalka sig och smälta. Av och an simmade han och ... nej, det var något ...

Uppe vid laptopen igen. Nu såg han bara motsatsen till allt detta! Stora vuxna karlar som gav sig på unga kvinnor med ord som var som spottloskor, kallade dem fruktansvärda saker, hånade deras ursprung och utseende med lögner och hat som om det hade vällt upp ur helvetet självt!

Varför hade han inte sett detta förut? Ser man bara det man själv har lust att se? Hela hans avlånga kropp fylldes av avsky, giftet steg i hans tänder, han ville sänka dem i deras nackar, fylla hela kommentarfältet med samma dynga tillbaka till dessa hatfulla kräk, han skulle kalla dem ...

... så sjönk giftet tillbaka i hans tänder och han gjorde så som han alltid gjort förut. Han smälte.

Och vad hände om han skulle ge efter för sin ilska? Han skulle få hat tillbaka i dessa oändliga trådar och vad gjorde han då? Gav tillbaka med samma valuta? På det här sättet skulle kommentarfälten och människorna som skrev dem bara fyllas med mer och mer hat. Något annat skulle inte hända.
Han smälte, funderade, tänkte på allt han läst i sina böcker. Vad möter man hat med? Vad möter man mörker med? Vad möter man kyla med?

Svaren på de frågorna kunde han direkt. Kärlek, Ljus respektive Värme. Men de är bara ord, tänkte han, tills man tankar ner dem i sin kropp. Otroligt långsamt går det att komma dit. Men så får det bli i alla fall. Det är åt rätt håll.

Och så krälade Enoksson ut igen mot solskenet på Jabba Point. För att tanka ner det där första. Värmen. 

Besök i Shakespeare-land 2

(forts från förra inlägget i nov)

Teatersalongen var så lik det jag sett på bilder och läst om! Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kung John spelad av en kvinna! På gamle Willes tid spelades ju alla kvinnoroller av pojkar. Flera av kvinnorollerna i hans pjäser hade också den twisten att de i pjäsen klädde ut sig till män, för att i slutet av pjäsen demaskera sig och visa att de - tada! - hela tiden varit kvinnor. Fast de alltså hela tiden varit pojkar.

Pojkar blir kvinnor som blir män som blir kvinnor. Så det var rätt logiskt att krigshetsar-John porträtterades av en kvinna. Hon var bra också. Den ballaste rollen med de coolaste texterna i pjäsen är enligt förståsigpåarna Bastarden. Han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktaren på ett fotbollsderby. Min favorit var ändå emissarien från påven. Få repliker med små, små medel och eleganta ansiktsuttryck. Av en händelse spelades också han av en kvinna. Shakespeare måtte ha skrattat gott i sin himmel.

Hela Stratford-upon-Aven var pimpad med Shakesperiana. Man lyckliggjordes av att marineras i detta. Sådana otroliga böcker och grejer av olika saker i butikerna. Och dessa fyra väldiga statyer vid floden Avon. Först en rundmagad en. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en grubblare med dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Han skrev ca 37 pjäser. Att man inte kan säga exakt, beror på att man tror att han i några av pjäserna tog med en annan som delförfattare (inte helt ovanligt på den tiden). Hur räknar man det? Och kung Henry IV fanns det så mycket att skriva om att det blev tre pjäser, del 1, 2 och 3, och Henry VI finns som del 1 och del 2. Så hur räknar man Henrypjäserna? Som 2 eller 5 st?

Den storm av inspiration jag fick av vår tripp till Stratford-upon-Avon resulterade att jag ville lära mig mer om alla pjäserna, så jag började på en story där jag tar med en person från var och en av alla hans pjäser. Vilket innebär att jag måste göra en research. Den rollfigur jag valt hissar ner mig lite grand i pjäsen i fråga. Väldigt roligt att vara med i den hissen, en hiss för varje pjäs, och skapa något eget av detta. Förhoppningsvis. Kul att göra försöket i alla fall.

Och ger mig en ursäkt att ta ner Harold Blooms tegelsten om Shakespeare ur bokhyllan, försiktigt blåsa bort dammet och sätta mig och läsa.

Besök i Shakespeare-land 1

Tänk att jag, lilla jag, och Fritjof Andersson. Eller snarare jag, lilla jag och William Shakespeare. Det var förstås stort att vara i Stratford-upon-Avon på ett fyradagarsbesök. Erkännes.

Fast vädergudarna tyckte inte om att jag var där. Regnet öste ner. Inte hela tiden dock. Varannan dag var paraplydag och varannan dag uppehåll, snudd på sol. Det var bra. På paraplydagarna kunde jag smälta det jag upplevde på soldagarna. För det var omtumlande.

Hotellrummet var Macbeth-inrett. Himmelssäng och Banquos vålnad gnisslade i vattenkranen varje gång jag tvättade mig. Och tvätta sig måste man förstås ofta i ett Macbethrum. "Bort, bort, jxvla fläck". Även om det var Lady Macbeth som mest hade det där blodproblemet på händerna. Utanför dörren fanns en mässingskylt med "Double, double toil and trouble, fire burn and cauldron bubble".

Mellan skurarna gick vi ut på stan. Eller byn. En sak med gatorna är att de har väldigt korta namn. Det är Sheep Street, Church Lane, Bridge Street osv. Gatan där han föddes hade det jättelånga namnet Henley Street. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.

Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, mer coolt. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. Och en av dem körde igång direkt. Underbart att höra. Och hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då vet jag det. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag väntar på en buss.

Kan ni alla monologer utantill från alla pjäserna, frågade någon. Nästan, svarade de. Ibland försökte någon sätta dem på pottkanten med något superovanligt, men det hände ytterligt sällan. De kunde sin Shakespeare.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. En pjäs av Shakespeare alltså, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre? En stor upplevelse för mig. Bara en sån sak som den som spelade kung John, det var en överraskning!

Men nu känner jag att den här bloggen börjar rinna ut, som november ungefär. Fortsättning följer nästa månad. Det vill säga i morgon.