Han stannade vid dörren med ”Slöe & Snöe” i förgyllda kringelkrokiga bokstäver.
En bestämd molnskockarknackning. Och steg in.
- Vad sysslar ni egentligen med, om jag får fråga?
- Vi? sa Snöe, medan Slöe försiktigt stoppade undan patiensen.
- Ja, hela november har gått och inte tillstymmelse till en snöflinga en gång! Bara en massa vatten hela tiden, och det är ju inte ens er avdelning.
- Men snälle Zeus, sa Slöe, de har jättemycket med snö nu, vi har öst och öst ända sedan december kom.
Snöe nickade stumt och kliade sin morotsnäsa. Och lade till:
- Titta där nere bara. Det där lilla landet nära polcirkeln t ex. Det som ser ut som en morot.
Zeus tittade och var tvungen att hålla med.
- Ni har rätt. Den här gången. Men var det nödvändigt att ta i så mycket? Hur går det i den där staden Nollåtteholm eller vad den heter? Den är ju helt dränkt i snö.
- Ja, det var lite kul att träffa just där, erkände Snöe. Varje år lamslås trafiken när det faller en flinga. De tar upp flingan och kliar sig i nacken och frågar ”vad är det här för nåt?”
Både Slöe och Snöe skrattade så de runda vita magarna hoppade.
- Må dä, sa Zeus, må dä. Men gör nu inte så det åker jojo mellan minus och plus så att det bara fryser till och blir is av alltihopa.
- Men det beror ju på vattnet, sa Slöe med sakkunskap. Inte vår avdelning.
- Må dä, sa Zeus, då går jag väl dit. Röd nia går förresten på svart åtta, sa han innan han försvann ut genom dörren.
För är man allseende så är man.
Zeus skockade vidare i korridorerna ovanvid och kom till en dörr där det stod ”Regne & Ruske” i förgyllda kringelkrokiga bokstäver.
En ny lika bestämd molnskockarknackning.
Som sände som en rysning nedåt jorden. Och folk borrade sig djupare in i täcket i den vita morotens land.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar