Mama and papa

mama and papa are dancing in the sun
hey and ho billy boy what a merry-go-round
i am watching clouds and i hum their love
and we all go a-shining in the summer sea

there´s a family picture i am looking at
and we all go a-shining in the summer sea
mama´s hair is curly and papa´s got a hat
hey and ho billy boy what a merry-go-round

they were strangers and my dream is a pack of lies
hey and ho billy boy what a merry-go-round
but fake is just a friendlier bosom of time
and we all go a-shining in the summer sea
.

Färd med bro

Nu går bron upp. Och vi stannar.
Om man går ut nu trillar man ner.
En giraff kan gå under
om han kan simma.
Eller en dinosaurie.
Bron är som en dinosauries hals som är nyfiken.
Bron är en vägg som tar slut.
Fönstret kan man se igenom
från båda hållen.
För en myra tar aldrig bron slut.
En myra vet inte om den går uppåt eller rakt fram.
Det vet inte dinosaurien heller.
Inte vi heller. Oftast.
Ingen har en korvmacka
men det är en sån dag.
Man kan se bron för den står upp.
Broöppningen är brons vingar.
Stolarna är mjuka och smutsiga med människor i.
Dinosaurien är myrans vingar.
Myran är dinosauriens vingar.
Vingarna kommer bara från två håll.
Man kan vänta nedanför en bro.
Eller längta uppför den.
Farbrorn som sover håller hårt i portföljen.
Nu går bron ner. Och vi åker.
.

Det är den där dagen idag

Sett någon svart katt gå över gatan i dag? Eller har du gått under en stege? Lagt en nyckel på ett bord? Kanske spänt upp ett paraply inomhus?

Som om den här dagen skulle behöva hjälp på traven att vara olycksbringande. Om det nu är det den är. Någon säger plötsligt: har du tänkt på att det är fredagen den 13e i dag? Och man iakttar med oro att man då blir orolig, fast man låtsas som om det regnar.

Det är ju det där med speglar också. De får man inte ha sönder, för då blir det sju års olycka. Det brukar vara sju i sådana här sammanhang.

Det är ju sju gärdsgårdar man ska hoppa över för att man ska drömma om sin tillkommande. I det fall man lagt sju plockade blommor under huvudkudden. Fast det är ju förstås inte olycksbringande, menar jag. Om inte bonden, vars ägor man vid gärdsgårdsöverhoppandet intränger på, äger en lösgående, kraftfull och revirinriktad tjur.

Siffror äger ju en magi. Tycker vi. Det är udda siffror som har den där dragningskraften. Sju, som sagt. Och nio, ett heligt tal för kineserna, om jag minns rätt. Och sagans tretal. Sagorna kryllar av tre, bockarna Bruse är tre, alla handlingar som ska göras är tre till antalet.

Magi måste vi människor ha. Och finns det inte så måste vi skapa det. Så att vi får en känsla av att vi fattar nåt av tillvaron.

Siffror är lätta för oss att kasta vårt magiska nät omkring. Bokstäver undkommer nätet. Låter lite slarvigt av oss. Kan vi inte utnämna åtminstone bokstaven X till exempel? Är den magisk? Kanske till och med lite olycksbringande? Ja, det klubbar vi.

Och en av veckodagarna, fredagen, är lite halvfarlig. Och blir helfarlig om man kopplar ihop den med talet 13.

Dagen idag alltså. Om ni i dag dessutom ser en svart katt lägga en nyckel på ett bord och gå över gatan under en stege samtidigt som den spänner upp ett paraply inomhus, då ska ni dra öronen åt er.

Däremot är det ingen otur att krossa speglar, när jag tänker efter. Sånt är bara skrock. Fråga Eric Saade.
.

Tor Johansson

Ja, jag vet. Om man tittar på det förra blogginlägget och sedan tittar på det levande vädret så är det inte mycket som stämmer.

Vad kan det bero på? Det är hur enkelt som helst att svara på. Titta bara uppåt, rakt uppåt in i det lilla ulliga molnet där. Då hamnar du i Väderlekens Högkvarter. Där själva Bestämrummet finns.

För bara några dar sen var Bestämrummet knökat av folk. Där satt Tor och Kjell och Ingemar. Du kanske inte tycker att det låter som knökat. Men du ser ju hur litet molnet är.

- Nu när Skockis inte är här så är det vi som bestämmer, sa Tor, och spände ögonen i sina två söner. Normalt skulle han aldrig vågat kalla Zeus Molnskockaren så, men nu kunde ju Zeus som sagt inte höra. Eftersom Zeus fått tag i en sista-minuten-charter och åkt till Grekland med två av sina fruar och lämnat till Tor Johansson att hålla fortet så länge.

- Jag röstar på smällvarmt, fortsatte Tor.
- Men då stämmer det ju inte med oljerocken och krokodilen, sa Kjell, pingisspelarn.
- Nä, då blir det helfel i Görans förra blogginlägg, förtydligade Ingemar, boxarn.

Pappa Tor blinkade med ena ögat: Precis. Det är just det som är poängen, klykar ni väl!

- Nä, fortsatt kallt röstar jag på, sa Kjell, pingisspelarn.
- Jag med och då vinner vi med 2-1, förtydligade Ingemar, boxarn.
Tor blinkade då med båda ögonen. Som ordförande har jag tre röster, bestämde jag just, svarade han, så jag vinner med 3-2. Med ett sklabonk drämde han hammaren i bordet, så att hela det vita molnet gungade till.

Så om du nu flämtar under den plötsliga smällvarmen, titta inte på mig. Det är Tor Johanssons fel.
.

Det är kängurutider

Nä, någon Sohlman rules, det är det knappast nu. Inte Pöhlman heller, visserligen. Men Coldman kan vi väl kalla det, när vi ändå är igång. Mössor, vantar och halsdukar har sökt sig fram till folk igen.

Men jag klagar inte. För jag har tagit på mig min oljerock. Den är grön, lite militär så där. Sladdrig som Colombo. Och massor med fickor kors och tvärs. Idel finemangsaker alltså. Till råga på allt har den en suverän anordning. En FICKA SOM GÅR ÖVER HELA RYGGEN. Ja, ni såg rätt. Nu förstår ni hur jag ryser av vällust.

När jag förut under första vårvärmen hade de där normalfickiga jackorna fick jag ha den svarta anteckningsboken och den svarta pennan i ryggan. Och alltså haka av mig ryggan + fiska upp anteckningsbok och penna + skriva den odödliga dikten + lägga tillbaka dem i ryggan + svänga på mig ryggan igen.

Nu har jag den svarta anteckningsboken och den svarta pennan elegant i ryggfickan som går runt så fint att jag når den lika besvärsfritt som kängurun med sin unge i pungen.

Ni har ju aldrig sett en känguru haka av sig en rygga + fiska upp en unge därur + klia ungen under hakan + lägga tillbaka den i ryggan + svänga på sig ryggan igen. Kängurun skulle uppleva det som lite omständligt. Så ock känguruns unge.

Nu står jag på perrongen på R, lättjefullt väntande på tåget som ska ta mig till S och som i förbigående plockar jag fram den svarta anteckningsboken och den svarta pennan och skriver ner det odödliga och lägger de båda tillbaka igen med en nonchalant flinkhet som skulle göra en känguru grön av avund.

Så jag klagar inte. Det finns kompensationer mitt i den råaste rusk. En kängurutid. Tills mössor, vantar och halsdukar rinner av oss igen och in i garderoben. Tillsammans med oljerocken den gröna.
.

I slutet går de fram

Våren har kommit av sig. Åtminstone idag och åtminstone här. Kallt och rusk igen.

Men vädret är alltid intressant. Åtminstone i TV. Har ni tänkt på det där som ALLA väderpratare gör när de pratat färdigt och nyhetsuppläsaren avannonserar programmet?

Ni kanske inte tänkt på det där, men jag har faktiskt gjort det alltsedan John Pohlmans tid. För det var han som började med det.

Pohlman: . . . men på eftermiddagen alltså något uppklarnande. (slutorden). Claes. (märk det lilla stafettordet + snabb blick mot nyhetsankaret).
Elfsberg: Tack. Se oss igen i sena Aktuellt.
Eftertexterna rullar, studion släcks ner lite, kameran zoomar ut och Pohlman GÅR FRAM TILL Elfsberg, de verkar småprata gemytligt några ord, sen svart i rutan och programmet slut.

Och så gör numera ALLA väderpresentatörer: litet stafettord + går fram på slutet. Alla. Oavsett nyhetsprogram. Oavsett kanal. Titta efter nästa gång det är Vädret efter Nyheterna/Rapport/Aktuellt. Pohlman bildade skola.

Man kan nästan tänka sig en anställningsintervju: du är oerhört kunnig rent meteorologiskt, men du går ju inte fram på slutet, så tyvärr . . .

Pohlman rules. Det var också han som kastade pekpinnen. Nuförtiden är det försås en självklarhet att det är med handen som vädergubben/gumman pekar. Men i prepohlmansk tid satt det alltid en pekpinne i nypan på Artur Similä och Leo Rannalett. Så hette de på den tiden. Lät lite finskt. Som det idag låter norskt i våra vädersammanhang.

Pohlman rules. Han blev hedersdoktor i meteorologi vid Stockholms Universitet 2002. Han lirade jazz vid pianot. Och han hade humor (har, menar jag). Så han förlåter nog svenska folket när han fick bli John Pöhlman vid strilande väder. För det kompenserades av att han ändrade skepnad till John Sohlman när det sedan blev strålande väder.

Det där sista min fromma förhoppning just nu. Muttrar och huttrar jag inifrån min filt av blog. Att Sohlman rules.
.

Klotterplank

Nyheten om Usama bin Ladins död får mig att tänka på lite olika saker.

Först det där med bildbevis. Jag vet inte om det var i Expressen eller Aftonbladet (finns det någon skillnad mellan de blaskorna?). Titta här en bild, vad skäggig och död han ser ut. Och titta här en annan bild, vad skäggig och levande han ser ut. Bevismaterial A, your Honour, säger Aftonpressen eller Exbladet triumferande.

Hmmm, då finns det också bildbevis på att Godzilla finns, han gick ju på gatorna 40 meter hög där i Japan eller vad det var, det såg vi alla tydligt.
Man trodde ju annars att det finns sisådär en miljard människor som i dag kan manipulera en liten bild till vad som helst.
ExAftonPressBladet skämmer bort oss med ännu ett bevis på bottenlös enfald.

Men såklart han är död. DNA and all that. Dansande människor i New York och tal om att rättvisa skipats, seger över terrorhotet osv. Då går mina tankar till Sir Arthur Conan Doyle.

Doyle tog livet av professor Moriarty. Det var den mest elaka av bovarna i Sherlock Holmes. Hjärnan bakom alla skurkaktigheter. Helt enkelt ärke-elakingen. Han är borta! Så bra! Allt är räddat! Men hoppsan – där dyker överste Moran upp, Moriartys andreman – va, var kom han ifrån, menar du att det finns en till som är elak?

Vad som än fick ihop en Usama bin Ladin kanske får ihop en till? Är det en för djärv gissning?

Min bloggpenna suckar lite här medan den raspar fram nollorna och ettorna över terminalglaset. Försynens ironi har gjort en sådan försåtlig likhet mellan fiende och fiende.

Man kan tänka sig en arabgrabb framför ett klotterplank. Skrivandes med jättebokstäver DOWN WITH USA, några al-Qaidianer går förbi, nickar gillande och försvinner ur rutan, grabben fortsätter med det han höll på att skriva tills det står med stora bokstäver DOWN WITH USAMA BIN LADIN.

Och man kan vidare tänka sig att några jänkare går in i rutan, ser det som alltså står där på planket, nickar gillande och försvinner ut till vänster, varpå grabben suddar bort MA BIN LADIN.

Och med det kanske det är nog klottrat i denna del av cyberrymden för i dag.
.