Det är kängurutider

Nä, någon Sohlman rules, det är det knappast nu. Inte Pöhlman heller, visserligen. Men Coldman kan vi väl kalla det, när vi ändå är igång. Mössor, vantar och halsdukar har sökt sig fram till folk igen.

Men jag klagar inte. För jag har tagit på mig min oljerock. Den är grön, lite militär så där. Sladdrig som Colombo. Och massor med fickor kors och tvärs. Idel finemangsaker alltså. Till råga på allt har den en suverän anordning. En FICKA SOM GÅR ÖVER HELA RYGGEN. Ja, ni såg rätt. Nu förstår ni hur jag ryser av vällust.

När jag förut under första vårvärmen hade de där normalfickiga jackorna fick jag ha den svarta anteckningsboken och den svarta pennan i ryggan. Och alltså haka av mig ryggan + fiska upp anteckningsbok och penna + skriva den odödliga dikten + lägga tillbaka dem i ryggan + svänga på mig ryggan igen.

Nu har jag den svarta anteckningsboken och den svarta pennan elegant i ryggfickan som går runt så fint att jag når den lika besvärsfritt som kängurun med sin unge i pungen.

Ni har ju aldrig sett en känguru haka av sig en rygga + fiska upp en unge därur + klia ungen under hakan + lägga tillbaka den i ryggan + svänga på sig ryggan igen. Kängurun skulle uppleva det som lite omständligt. Så ock känguruns unge.

Nu står jag på perrongen på R, lättjefullt väntande på tåget som ska ta mig till S och som i förbigående plockar jag fram den svarta anteckningsboken och den svarta pennan och skriver ner det odödliga och lägger de båda tillbaka igen med en nonchalant flinkhet som skulle göra en känguru grön av avund.

Så jag klagar inte. Det finns kompensationer mitt i den råaste rusk. En kängurutid. Tills mössor, vantar och halsdukar rinner av oss igen och in i garderoben. Tillsammans med oljerocken den gröna.
.