Snille och karamellsmak i Zetterlunden

Så går maj mot sitt slut och nobelpriset i snille och smak av karamell har delats ut. I Monika Zetterlunds park, "Zetterlunden" kallad. Tidigare var det vid Koppartälten i Hagaparken. Men den rödvitrandiga påsen över huvudet var sig lik. Och väl avpåsad stod han där, årets karamelodiktstipendiat i all sin glans: Glans.

Inuti påsen således Johan Glans. Och inuti "karamelodiktstipendium" både melodi, karamell och förstås Ramel.

Povel Ramel, detta unikum i svenskt nöjesliv. Denna oöverträffade revykreatör och visdiktare. Och, skulle jag vilja säga - och denna aspekt tigs ofta ihjäl - denne enormt säkre stilist. Humor är ofta en slöja som döljer den virtuose författaren bakom. På samma moln däruppe må både Povel, Torsten och Tage sitta och dingla med benen. Herrarna Ramel, Ehrenmark och Danielsson delar den slöjan.

Läser man Povels två memoarböcker, Följ mig bakåt vägen och Som om inget hänt, njuter man utan minsta hejd av hans spiritualitet. Då avslöjas han i hela sitt geni. Povel vederbörligen avpåsad. Men förmodligen ville han ha det så. Oavslöjat. Kunna titta ut på världen genom sin påse av pur humor - det räckte kanske med sådan glans.

Och Johan, den 29e stipendiaten i ordningen, säger: "det här är det finaste priset jag fått i hela mitt liv".

Inte att undra på. Priset var en summa på 30 000 riksdaler, två kilo karameller och att bli omnämnd i bloggen Görans Penna.
.