Dung. Du dung dung. Bring it on home to me. Ten. Ten. Tennessee Waltz. Tio i topp. Mina inspelningar på Philips rullbandsspelare. Lördagar klockan tre. Större än Tio i Topp var ingenting på den tiden.Och Bengan hade två biljetter till själva sändningen den lördagen. Helt otroligt bara! Vara med på Tio i Topp! Bengan och jag. We were the rock´n roll kids.
Men så blev sändningen inställd. Tio i topp hoppades över den gången för att det var en amerikansk president som blev skjuten i en kortegebil i Dallas.
Vad hände då med dyrpriparna, biljetterna? Jo, kommande lördag bev sändningen av och biljetterna gällde för den dagen i stället. Och då var Bengan och jag där. Som en biosalong var det, massor av småkillar och tjejer. Men inget stoj. Klas Bjurling var stenhård. ”Vi har ett rum här bakom dit vi kan ta den som inte sköter sig.” Vi skötte oss.
Tio på listan. Och fem bubblare. Och Bengan och jag var där när det hände! En ny etta och min favorit just då, Rhythm of the rain med Cascades.
Lyckan fullständig!
Men så det obegripliga. Tio i topps kännemärke, mentometern med det där knattret under röstningens gång och som avlutades med det lilla pinglet av en klocka. Det var bara ett leksaksgevär som Klas Bjurling höll upp och knattrade med för att det skulle låta. Mentometerröstningen hade annars varit helt tyst. Och det var väl inte radiomässigt.
Jag hade lättat på förlåten. Slöjan hade fallit och jag hade skådat in i det allra heligaste. Det riksbekanta mentometerljudet fanns inte. Det hade visat sig vara ett leksaksgevär i händerna på den store programledaren Bjurling! Han hade lika gärna kunnat säga brrrum med läpparna och lekt bil.
Jag gick därifrån en stor uppevelse rikare och en lika stor illusion fattigare.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar