I slutet går de fram

Våren har kommit av sig. Åtminstone idag och åtminstone här. Kallt och rusk igen.

Men vädret är alltid intressant. Åtminstone i TV. Har ni tänkt på det där som ALLA väderpratare gör när de pratat färdigt och nyhetsuppläsaren avannonserar programmet?

Ni kanske inte tänkt på det där, men jag har faktiskt gjort det alltsedan John Pohlmans tid. För det var han som började med det.

Pohlman: . . . men på eftermiddagen alltså något uppklarnande. (slutorden). Claes. (märk det lilla stafettordet + snabb blick mot nyhetsankaret).
Elfsberg: Tack. Se oss igen i sena Aktuellt.
Eftertexterna rullar, studion släcks ner lite, kameran zoomar ut och Pohlman GÅR FRAM TILL Elfsberg, de verkar småprata gemytligt några ord, sen svart i rutan och programmet slut.

Och så gör numera ALLA väderpresentatörer: litet stafettord + går fram på slutet. Alla. Oavsett nyhetsprogram. Oavsett kanal. Titta efter nästa gång det är Vädret efter Nyheterna/Rapport/Aktuellt. Pohlman bildade skola.

Man kan nästan tänka sig en anställningsintervju: du är oerhört kunnig rent meteorologiskt, men du går ju inte fram på slutet, så tyvärr . . .

Pohlman rules. Det var också han som kastade pekpinnen. Nuförtiden är det försås en självklarhet att det är med handen som vädergubben/gumman pekar. Men i prepohlmansk tid satt det alltid en pekpinne i nypan på Artur Similä och Leo Rannalett. Så hette de på den tiden. Lät lite finskt. Som det idag låter norskt i våra vädersammanhang.

Pohlman rules. Han blev hedersdoktor i meteorologi vid Stockholms Universitet 2002. Han lirade jazz vid pianot. Och han hade humor (har, menar jag). Så han förlåter nog svenska folket när han fick bli John Pöhlman vid strilande väder. För det kompenserades av att han ändrade skepnad till John Sohlman när det sedan blev strålande väder.

Det där sista min fromma förhoppning just nu. Muttrar och huttrar jag inifrån min filt av blog. Att Sohlman rules.
.