Ljusare

- Letar du efter nåt?
- Ja, en nyckel.
- Tappade du den här?

- Nej, där borta.
- Men varför letar du här då?

- Det är ljusare här.
- Men det var inte här du tappade nyckeln?
- Nej.
- Då är det ju ingen idé att leta här! Varför letar du inte där borta?

- Nej, där är det för mörkt. Så det är ingen idé att leta där.

- Men här är det ju heller ingen idé att leta efter den!

- Nej, men det är ljusare här.



- Hur såg nyckeln ut?

- Den var liksom av metall. Och platt. Så där som nycklar är. Och hackigt där man ska låsa.
- Jaså, en sån nyckel. Hade den nån färg?

- Nej, den var bara mörk.

- Eller kanske grå?

- Ja, grå också.
- Är du säker på att du tappat den?
- Ja, den är borta.

- Och att det var där borta där det är mörkt?

- Ja, men nu kryper mörkret närmare. Så nu är det svårare att veta.

- Snart är det så mörkt här att det lika gärna kan vara här du tappade den?

- Ja, så mörkt skulle det kunna bli.



- Det här är på väg att bli något långt, som en roman eller nåt.

- Ja, kanske det. Och då skulle du kunna heta Maltsar.

- Ja, om du hette Berewain.

- Nej, ska jag heta nåt ska det vara Olsson.

- Olsson?

- Ja, jag föredrar Olsson.

- Jaha. Nu är det snart alldeles mörkt här.

- Ja.

- Men tar vi bara ett steg till så blir det ljusare. För där är december.

- Är december en ljus månad?

- Nej, den är mörk. Mörkast av alla. Därför tänder vi så många ljus då.

- Så att den blir den ljusaste månaden?

- Precis. Den allra ljusaste. Ska vi ta steget dit, då?

- Ja, det tycker jag. December. Låter bra att komma dit. Och jag kan passa på att leta efter nyckeln också.

- Men det var ju inte där du tappade den?

- Nej, men det är ljusare där.
.

Kurre & Åsa och lunchfläckarna

Oförhappandes satt de på mina axlar. Kurre på vänster och Åsa på höger axel. Jag sa ”hej”. Till båda axlarna. Lite avvaktande kanske.

Kurre: - Nu vill vi att du ...
Åsa: - ... berättar om glasögonen.

- Mina brillor? Jo, brillor har jag haft sedan ...

Åsa: - Nej, att du tar av dem när ...
Kurre: - ... du äter. Berätta om det!

- Jaha. Ja, jag tycker väl att det är skönt att slippa brillorna ibland. Behöver inte ha dom när jag läser. Eller äter. Så då tar jag av dom förståss. Apropå det, vet ni vad det värsta är som man ...

Kurre: - ... kan förlägga? Jo, vi vet. Glasögonen. För att man ...
Åsa: - ... måste ha glasögonen på sig för att hitta glasögonen.
Kurre: - Du har kört med ...
Åsa: - ... det där många gånger.

- Jaha. Men den här då? Vet ni vad det bästa är som ...

Åsa: - ... man kan förlägga? Mobilen. För då är det bara att ringa upp den. Du har ...
Kurre: - ... dragit den också. Berätta i stället om hur du spiller när du äter!

- Ja. OK. Det där är lite pinsamt. På luncherna har det väl hänt att jag spiller sås på skjortan. Det hoppar från gaffeln eller nåt. Senast samma dag som Cabarén. Fick rusa iväg och köpa en ny skjorta direkt bara för det. Kunde ju inte stå på scenen med nyspilld sås på skjortan. Men nog talat om det.

Nu hade Kurre och Åsa hoppat ner på bordet framför mig. Och stod så där oförhappandes i vägen för bloggtangenterna. De såg upplivade ut.

Kurre: - Har du inte tänkt på att det ...
Åsa: - ... kan vara ett samband mellan de två?

- Eh ... samband ... vilka två? Hur då?


Åsa: - Ja, att först tar du av dig glasögonen och ...

Kurre: - ... sen sitter du där och spiller sås på skjortan?

Deras munterhet gick nu över till nåt som bara kan beskrivas som ett skratt.

Men det var ett ödsdigert misstag. För är det en sak som är svår att klara av så är det att skratta och samtidigt bevaka bloggtangenter.

Mitt i ett he från Kurre och ett hi från Åsa smög jag fram ett långt bloggfinger mot rätt tangent och - phuitt - tog detta inlägg slut.
.

Mindre hundskräck

Jag blev botad av en teveserie. Låter underligt kanske. Men så är det. 



”Mannen som talar med hundar” heter serien - The Dog Whisperer i original. En anspelning förstås på hästfilmen med Robert Redford. Mannen är Cesar Millan, världens i dag ledande hundtränare, eller i alla fall mest kända och framgångsrika.

 "Men jag tränar inte hundar", säger Cesar Millan. "Jag rehabiliterar hundar genom att träna människorna som äger hundarna". Människotränare alltså. För människans okunskap är roten till det onda även här.



Teveserien visar det jobb han gör med att hjälpa hussar och mattar med deras hundar. Cesar åker hem till paret och frågar: ”What can I do for you guys?”. Deras problem brukar vara att hunden antingen är folkilsken, ängsligt rädd för allt eller manisk av något slag. Och oftast är hundägarna totalt okunniga i hur man handhar en hund. Precis som jag alltså. Men till skillnad från mig impulsköper de en valp för att den är så gullig. Ungefär som en körkortslös skulle köpa en bil för att den blänker så fint.

Cesars lösning kan man säga är MOK - Motion, Ordningsregler, Kärlek (eller i original EDA - Exercise, Discipline, Affection).



M: Hunden behöver rastas. Det är det allra första. ”Men han har ju en stor gård att springa i” piper husse/matte. ”Räcker inte”, säger Cesar, ”hunden måste ifrån huset. Ni måste ta ut den på PROMENADER".

O: Hunden måste ha rutiner och regler, ordning i tillvaron. Som flockdjur behöver den husse/matte som flockledare.

K: När det gäller M och O behöver hundägarna massor av träning. K kan de redan. Poängen är att hunden inte är mottaglig för kel och klappar om de inte först fått M och O.



M+O+K. I den ordningen alltså.



Helt fascinerad tittar jag på de här programmen, hur lugn och pedagogisk Cesar är, hur en vilt skällande hund förvandlas till ett harmoniskt sällskapsdjur. Så som hunden egentligen är, när den får chansen. Människans bästa vän, heter det ju.

Min hälsosamma respekt för hunden finns kvar. Men min gamla bergfasta övertygelse att hundar är dreglande monster utsända från helvetets bakgårdar med det enda syftet att flyga mig i strupen, den övertygelsen har pulvriserats.



När jag ser en hund idag kan jag nästan säga ”hej, du medvarelse på den här jorden”.

Jag blev botad av en teveserie. Låter hunderligt kanske. Men så är det.


Och allt för att en hundintresserad mexikan gick över gränsen illegalt till USA vid 18 års ålder.
.

Mera hundskräck

Under högstadiet (eller gymnasiet?) hade jag ett tag ett sommarjobb på Nordisk Bevakning och Butikskontroll, NBB kallat. Finns företaget kvar? Hoppas inte det.

Man skulle bevaka saker. Butiker och byggnadsplatser. För att folk inte skulle knycka eller sabba nåt. Det var alltså ett bevakningsjobb. Men man fick inte nån utbildning. I stället fick man en uniform med mössa och batong. Sen var det bara att börja jobba.

Det var i en tom affärslokal mitt inne i stan nånstans, det här som jag nu ska berätta om. Jag i min något för stora uniform kom dit på avtalad tid och träffade den jag avlöste. Eller om det var nån chefsperson, jag minns inte. Han visade mig i alla fall runt i lokalen. Här är rum X och rum Y. Och uppe på på tredje våningen är det de här lokalerna. Han visade mig var nycklarna var som man skulle ”låsa in” i sin kontroll-låda som man bar med sig, som bevis på att man hade gjort sin runda på de bestämda tiderna. Som vanligt alltså.

Och sen här på andra våningen är det ett speciellt rum. Vår "mellanstation", kallar vi det. Alla hundförarna kan ju inte ha dem hemma. 
Det var något slags plexiglas på en del av dörren, så jag kunde se hundarna som gick omkring där inne. Jag vet inte om de var fyra eller fem. Jag ryste inuti min uniform.


Du gör ingenting med hundarna mer än ger dem mat och vatten efter ett schema, du behöver inte ens öppna dörren, ja det kan vara bra om du INTE öppnar dörren, du använder luckan här. Piece of cake.



Och så började jag mitt pass. Försiktigt tipp-tappade jag förbi den där dörren, kollade på övriga våningar och rum, låste med de olika nycklarna i kontroll-lådan. Rond efter rond. Med då och då en avstickare till dörren, in med mat och vatten i de där luckorna. 


Och en människa kan inte vara på helspännn hela tiden. Händer inget befarat så lallas man till slut in i en viss lunk, viss rutin, ett visst lugn. Och jag satt i rummet på gatuplanet, där jag hade mina grejer, hade just ätit en kanelbulle till téet och borstade bort några smulor från uniformsärmen.

Då spetsades mina öron ... och duns duns duns ... snabba tassar i trappan ovanför ... 

OCH EN HUND KOM NERSPRINGANDE ... OCH EN TILL ... OCH EN TILL ... DOM ÄR LÖSA! DOM HAR KOMMIT UT!


En zombie kom till undsättning, tog över mig, lade ett lock över det som var jag, zombien reste mig långsamt mycket långsamt, tog sakta några steg, en stol mitt i rummet, tog tag i stolen, satte mig, blundade, satt bara där. Det enda som inte fick hända hade hänt. Som om det gällde någon annan registrerade jag varelser som cirklade runt stolen där jag satt, tassandet, vädrandet, den påle i mig som jag klamrade mig fast vid var inte provocera, inte provocera, inte provocera, instinktivt täppte jag till alla porer där rädslan kunde sippra ut, rädslan den rödglödgade.

Zombien reste mig upp. Sakta. Några steg mot fönstret och ytterdörren. Som i kvicksand. Ögonen öppna bara så mycket jag måste. En hund i vägen tror jag. Jag kände med foten, men så hade jag dörrhandtaget i handen, vred om oändligt långsamt, gled ut, ett ben i taget, när jag skulle stänga dörren en plötslig morrning och rörelse inifrån butiken, jag dängde igen dörrn, låste.



Zombien fortfarande påkopplad, porerna tilltäppta, en måstesak kvar att göra, till slut fick jag tag i en telefon (mobiler och sånt fanns inte), slog numret till huvudkontoret, hackade och pep nåt om hundarna lösa och var nånstans, lade på luren. Måstesaken klar.

Nu rullade allt in över mig. Jag vågade darra. Den tacksamma lättnaden att leva. Zombien löstes upp och jag kröp in i nåt hörn, sket i om folk såg.

Och grät.
.


Hundskräck

Så länge jag vet har jag varit rädd för hundar.

Minnet som ligger längst tillbaka av det här, är när jag sov över hos mormor på Bergsundsgatan. Söndagspromenaden på morgonen tog vi i en park, minns inte vilken, men det var som i en dalgång och man kunde se långt till backarna där borta. En hund kom springande nerför en av dem, långt bort, men jag greps av panik och började själv springa. Minns inte vad som hände sen, skämdes kanske lite inför mormor ”äh, jag bara kände för att springa lite” och jag minns att hunden var liten men att min plötsliga panik var stor.



Känslan att vara utlämnad. Vad har man att sätta emot huggtänder och sylvassa klor?



Och den där taxen och cykeln. Det är också långt bort i minnet. Jag kom cyklande i godan ro på landsvägen en sommardag på landet, skulle till badet, och plötsligt från den där nybyggda stugan kom en tax rusande vilt skällande, sprang ut på vägen och förföljde mig, gav sig inte, jag cyklade på liv och död, som med en galen demon efter mig, livrädd för att den skulle hinna ikapp och bita mig i fötterna, först halvvägs till Åkersbodarna gav taxen upp och begav sig tillbaka hem igen.

Och det var bara en liten tax. Jag minns en lite större hund också; Lennart Docks collie, som hette Lassie, tror jag, precis som den på bio. På födelsedagar träffades vi alltid, vi var väl en 5-6 st från klassen, och när man räckt fram paketet med den sedvanliga Biggles-boken fick man glass. Roliga tillställningar. Och jag försökte hålla färgen när det gällde hunden, oftast var det ju andra med. Som sköld. Men den här gången satt jag ensam i Lennarts rum när Lassie kom in. Ingen morrning, men jag minns raggen, jag gled försiktigt ut, gick hem före de andra grabbarna den dagen, gick längs vägen mot Blackebergsvägen, tittade mig över axeln OCH HUNDEN VAR LÖS OCH KOM SPRINGANDE EFTER. Jag sprang som en galning, hade inte ens en cykel den här gången. Minns inte hur det avlöpte, men jag sitter ju här och bloggar så jag måtte väl ha överlevt.

Och i min minneslåda finns också en kort men isande skräck med en schäfer. I Gammelgården på Hästberg, nån av gästerna hade en stor svart schäfer, jag försökte undvika Gammelgården när den var där, men jag dristade mig en gång att gå in i verkstadsrummet på gården, skulle hämta en hammare för höjdhoppsställningen som Göte höll på att bygga till mig, och då slinker schäfern in dit förståss! Som episoden med Lassie ungefär. Men schäfern stod i vägen för dörren, gick inte att gå förbi den här gången, ovedersägliga morrningar från djuret, stirrade gult på mig, skrynklingar runt munnen, och så dödens vita tänder blottade. Den här gången kom Göte in och räddade mig. Men jag kände att om han dröjt lite längre ... det aggressiva djuret, min skräck som bara gjorde djuret ännu mer aggressivt osv. Puh! Ett senkommet bloggande tack till Göte att du kom just då!

Jag joggade mycket i skogen förr. På preparerade sågspånsbeströdda stigar. Och otaliga var de gånger då jag rundade en krök och stod öga mot öga med en lös hund. Med matte eller husse obekymrat släntrande tjugo meter efter.

Detta folkslag, hundägare som låter sina bestar springa lösa, har ett eget mantra som de alltid upprepar: "den e inge farlig, den vill bara leka”. Eftersom det självfallet är hundägaren, och ingen annan, som bestämmer om en människa ska ha en främmande hund upp i ansiktet eller ej. Med den logik som ägare till lösspringande hundar är ganska ensamma om i värden.

Mitt värsta hundminne har jag dock inte berättat om än. Jag gör det i nästa blogginlägg.
.

Gengångare

Det finns gengångare bland USAs presidenter. Eller vad man ska kalla det. En konstig parallellitet, som man förstås snabbt vill förklara bort med att det bara är en slump. Det gäller två av de allra mest berömda presidenterna.

Nämligen Abraham Lincoln. Eller Abe som han också kallades.
Och John Kennedy. Eller JFK som han också kallades.

Här är parallellerna, det som går igen:

Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846.
John F Kennedy blev invald i kongressen 1946.

Lincoln valdes till president 1860.
Kennedy 1960.

Båda miste en son under presidenttiden.

Båda mördades under presidentskapet. Med ett skott i bakhuvudet. Och i närvaro av hustrun.

Lincolns efterträdare hette Johnson (Andrew Johnson) och föddes 1808.
Kennedys efterträdare hette Johnson (Lyndon Johnson) och föddes 1908.

Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839.
Kennedys mördare Lee Harvey Oswald föddes 1939.

Booth blev skjuten före rättegången.
Liksom Oswald.

Lincoln sköts på en teater och mördaren flydde till ett magasin.
Med Kennedy var det precis tvärtom.
Han sköts från ett magasin och mördaren flydde till en teater.

Lincolns och Kennedys namn har båda sju bokstäver.
Efterträdarnas namn har båda tretton bokstäver.
Mördarnas namn har båda femton bokstäver.

Jag läste att Lincoln sköts på en fredag.
Jag behöver knappt kolla upp veckodagen då Kennedy sköts … jag vet ju att det av en ren slump mycket väl kan vara ... javisst, här står det: det var på en fredag!

Jag tänker snabbt. Men bilen då? Där har slumpen ingen chans. För det fanns ju inga bilar på Abes tid. Triumferande betraktar jag bilen som JFK blev skjuten i. Då läser jag att det var en Ford Lincoln.
Och så slår jag upp Lincoln och ser att teatern han blev skjuten i var Ford-Teatern.

Jag drar tröjan lite tätare omkring mig. Läser vidare ...

… att Lincolns sekreterare avrådde honom från att gå på teatern.
Och att Kennedys sekreterare avrådde honom från att åka till Dallas.
Och så läser jag att Lincolns sekreterare hette Kennedy.

Här vill jag sluta. Men då hör jag en röst alldeles bakom mig:
Vad hette Kennedys sekreterare?

Jag snor runt. Tomt, förstås. Ren inbillning. Bara jag och så den där gardinen där borta som vajar lite. Ett fönster jag glömt, antagligen.

Men jag får väl kolla upp det sista också. Slår upp Kennedy, få se, sekreteraren, ja här står det: Kennedys sekreterare hette Lincoln.

Då slocknar lampan. Och det blir kolsvart omkring mig. Konstigt. Jag tyckte jag bytte glödlampa för några veckor sedan bara. Men glödlampor kan ju vara lite nyckfulla ibland och lämna in i förtid. Av en slump.
.

Att Varberg eller inte Varberg

Tältföreställning, träbänkar i en halvcirkel framför scenen, som är väldigt nära. Så tystnar sorlet. Föreställningen kan börja. Det är Shakespeares Hamlet som ska uppföras.

Ett huvud skjuts ut genom ridån. Ett huvud med röd clownnäsa. Så kommer han ut med en liten banjo på magen. Klinkar. Så kommer en till, en kvinna, också med röd näsa. Och så en tredje. Två män och en kvinna är det. Två bär ett instrument; en banjo och en gitarr. Alla tre med röda clownnäsor. Går runt i en cirkel, klinkar lite, nynnar lite, tittar på publiken medan de går runt.



Vad är detta? En extrakongress med förtroendevalda partidistriktsordförande i socialdemokratiska arbetarepartiet månne?
Nej, faktiskt inte. Nej, detta var första gången jag såg 1 2 3 Schtunk, den teatergrupp i Varberg som på sitt speciella vis framför kända pjäser av Shakespeare. Hamlet, Macbeth, Romeo och Julia, Rikard III. Deras scenkonst - commedia del arte - innebär att hela tiden ta med publiken i vad som sker i pjäsen. Alla avbrott välkomnas, hostningar och vad det är, från publiken.

Och detta var alltså Hamlet. Med underrubriken ”alla dör på slutet”. Det blev en svårglömlig föreställning.

Det hördes ett litet ljud från bänken bakom mig.
- Vad var det? Vad gjorde du? kom det från en av clownerna.

- Det var bara jag som slog ihjäl en fluga på armen, sa en kvinna där på bänken.
- Vad heter du?
- Jag heter Berit.
- Jaha, Berit. Så fort du ser nåt oskyldigt kryp så klipper du alltså bara till och MÖRDAR det! (stora gester, daskade till sig själv på armen med ett SKVATT i brutal elegans.)

Pjäsen spelades med ideliga utvikningar, publiken blandades in, nån av clownerna kunde fråga sufflören ”var är jag nu i texten, Johan” och när sufflören svarade, inledde de förstås en diskussion med honom.

När ”Hamlet” i en duell blev ytligt sårad av Ofelias bror Laertes ropade Hamlet ”tur att det bara var Laertes och inte Mördar-Berit”. Skratt och jubel och mest av alla skrattade Berit bakom mig.



Visst kunde man känna den lilla oron "tänk om man själv blir indragen" men allt gjordes med känslighet och publikkontakten var fenomenal, man kände att det här händer just nu och här.

Fast tog inte skämten udden av Hamlet? Förstörde de inte en fin gammal pjäs? Nej på båda frågorna.
Lyckades de verkligen spela så att pjäsen hanns med? Kunde clownerna Hamlet i grunden, ”på riktigt”? Ja på båda frågorna.

Ibland består gruppen av tre personer eller två. Eller en ibland, Lasse Beischer, han på bilden här uppe, den store eldsjälen i den här ännu obegripligt nog ganska okända teatergruppen.

Vad skulle gamle William säga om han kunde se vad 1 2 3 Schtunk från Varberg gör av hans pjäser? Jag tror han skulle gråta av lycka. Gråta som bara clowner kan.
.