En MADIPs bekännelser

Från och med nästa år är jag en MADIP.

Alltså inte än. I dag är jag ju en vanlig knegare. Som släpar sig upp på mornarna, släpar sig fram i kollektivtrafiken och släpar sig in på jobbets vindlande korridorer.

Alternativt sprätter upp som en fjäder ur morgonsängen, visslar på en munter slagdänga på bussen/tåget och slår upp portarna till jobbet och ropar in i de vindlande korridorerna KOCK O ROODLE ROO – JAG ÄR HÄÄÄÄÄR.

Beroende på humör.

I alla fall: jag är en knegare. En månad till. Därefter är jag en MADIP. Alltså en Matare Av Duvor  I Parker. För det är det som en pensionär gör. Det vet alla.

Man sitter på en parkbänk och ropar KOMSI KOMSI till den närmaste duvan. När sagda duva till slut närmat sig till kastlängds avstånd kommer den nybakade pensionären till Sanningens Minut. Rätt duvproviant bör i detta läge vara medtagen och kastas ut till den utsvultna fågeln.

Frågan är vad? En korvbit? En bit av kycklingen som blev kvar sen i går? Nej hu, låter som om jag vill tubba till kannibalism. Och duvan är förståss vegis. En salladsbit? En tomatklyfta? Hrm. Med eller utan dressing? 
Varvid fjäderfäet skakar på huvudet på sitt typiska huvudryckiga sätt och rultar iväg mot grannbänken, där förhoppningvis en mer sakkunnig MADIP sitter.

Nej, duvorna kanske inte blir så feta runt min parkbänk, men panschis blir jag dock. Om än några år i förtid. Och om en månad. 

En svindlande tanke. När jag väl tänker på det. Pirrigt och spännande, måste jag erkänna. Men än har jag inte riktigt hunnit. Är så mycket jag måste ordna med på jobbet. Knyta ihop de år jag jobbat där. Så att jag lugnt kan gå när dagen kommer. Gå och börja tänka. Och känna. Just nu känns det bara som nåt blåsigt i huvudet. Molnigt. Behöver nåt solitt som håller mig kvar just nu.

En parkbänk t ex. I försiktig konversation med en duva.
.

En tredjedels pepparkaka

I Stinas kök surrade det flugor.

De som inte fastnat i flugpappret, som liksom var tapetserat runt spisen.

Under dessa horder av fluglik tillagades alla måltider.

Köksbordet var alltid fullt av folk. Det var i alla fall alltid nån som satt där. På nån av de obekväma stolarna. Skulle det vara fint satt Grop-Per i raggsockor, annars kunde han ha stövlarna på. Man kunde ha ondgjort sig över att han kom direkt från lagårn, men det här var ju på landet, så det hörde till. Precis som humlorna utanför fönstret.

Det Grop-Per gjorde som fascinerade mig var att han drack kaffe på bit för att få det sötare och samtidigt på fat för att få det svalare. En sockerbit in i munnen, vickade ut en del av det ljusbruna kaffet på fatet, trutade ut munnen till en strut och drack från fatet med stort välljud.
Dvs slurp.

Hade man tur berättade Grop-Per om Bläsen. Det var hans häst. Den hälft som var kvar av hans trogna hästpar Bläsen och Bläsa. ”Och hästen frös å kallt hä va”, kunde han säga (”hästen frös och det var kallt”, alltså). Och då visste man fortsättningen ”men hä varå allisamma hä si” (”men det spelade då rakt ingen ingen roll”, ungefär). Det var en ramsa som jag lärde mig utantill. Och plågade alla i familjen med.

Grop-Per var pepparkakebrun i ansiktet och en bit på halsen. Till en skarp linje och nedanför den linjen helt kritvit. Både på halsen och armarna. Så som man blir när man är utomhus jämnt i uppkavlade ärmar. En tredjedels pepparkaka och två tredjedelar vanligt vit. Bonnebränna, säger man ju också. Och han hade pepparkakeveck på halsen, som jag fascinerat kunde titta på. Vi sa alltid i byn att han var vallon, för han hade ett så livligt sätt. Jag ville också vara vallon.

Gödsel, kaffe och människor blandade sig i det där köket till en alldeles särskild murrig-söt doft som egentligen skulle ha varit kväljande. Men inte var det. För den var så full i människor.

Och förstås även av fluglik och stövlar med dynga. Men hä varå allisamma hä si.
.

Besök i gult ljus

.
Ett gult ljus genom de löv som ännu inte fallit. Och så plötsligt hade det landat igen.

Marsfatet.

Ur lövverket och ur den märkliga farkosten steg först den långe Junior (min bekant från inlägget 31 aug och 22 okt). Och därefter den mindre Senior (som jag träffade 22 okt). Men så också en tredje, ännu mindre person. Och denne tredje hade bara två ben. I jämförelse med hans två reskamrater såg detta mycket komiskt ut.

- Nämen se Junior! Och Senior! Välkomna! Och ni har även med er … (jag tänkte febrilt) … er son … eh far … eh … sonson …

- Just det, sa den långe Junior, vi tog farfar med den här gången. Vi- 

Han avbröts av den mindre Senior.
- Ja, jag berättade hur fantastiskt kul det var vid vårt förra bes-

Båda viftades undan av lillplutten som nu steg fram.
- Angenämt, värderade jordling. Vi har kommit för att spörja dig en sak.
Han nådde bara till midjan på Senior och faktiskt bara till knäna på Junior. Det såg ut som Dennis med föräldrar ungefär, ni vet seriefiguren. Hans röst var som ett torrt knarrande.

Jag bjöd in dem och när alla hade fått ett glas med blogg, fortsatte Dennis.

- Har det, började han knarrande, skett något anmärkningsvärt här i Sverige på sistone? … I fotboll t ex ..?
- Fotboll? Tja, vår nya nationalarena i Solna invigdes den 14 november. Vi låg under med 2-1 i halvtid mot England. Zlatan gjorde vårt mål. I krysset.

Dennis gjorde tyst en anteckning. Så jag fortsatte.

- Ja, och sen kvitterade Zlatan i andra halvlek på en smörpassning från Anders Svensson. Och sen blev det frispark till Sverige som slogs direkt i mål förbi hela muren. Av Zlatan.

Dennis klottrade på.

- Sen gjorde Zlatan ett fjärde mål. Så vi vann med 4-2. Det fjärde var på en bicicleta.

Dennis tittade upp med ena huvudet.

- Ja, en cykelspark alltså. Zlatan stod med ryggen mot Englands mål, låg i luften och slog till på volley från 25 meters håll så bollen seglade över alla och in i mål. Hela stadion med så gott som 50 000 åskådare exploderade. Målet vevades i repris runt hela världen och många kallar det för det vackraste målet i år, ja ett av de vackraste målen som någonsin gjorts.

Junior och Senior började öppet fnissa nu. Dennis höll upp några av händerna och de tystnade tvärt.

- Pojkarna har tydligen rätt. Du är en naturkomiker. Men vi får ändå plåta arenan. Kom så åker vi.
 
Alla tre trasslade sig nu in i lövhögen och in i marsfatet. Efter det att jag måst trycka alla deras händer. Det tog en kvart.

- Tack, jordling. Besök oss nästa gång! Snart! Men det går inte när som helst. På grund av atmosfären. 

Jag stirrade.

- Jag? Till Mars? Hur då? När då?

Marsfatet hade redan börjat zvirra lite. Jag hörde bara ett sista knarrande från Dennis.

- Hur, det kommer du på på själv! När, det räknar du ut själv!

Så blästrade farkosten rakt upp i skyn i ett enda zvorr. Och löven på alla träden föll och det började snöa. 
. 

Riksdagens olika arbetsmetoder

aktuell haiku

Partiledningar:
MP har sina språkrör.
Och SD järnrör.

Molly Malone

I vissa länder är det stor skillnad mellan ebb och flod. Irland är ett sånt land. 

När vattnet plötsligt drar sig långt ut vid ebb, lämnas massor med levande och ätbara djur kvar på stranden. De hinner inte med ut tillsammans med vattnet.

Påpassliga tjejer och killar vandrar då på stränderna och plockar så mycket de kommer åt, innan vattnet rullar tillbaka in och dränker stranden igen. Stora kärror med knirrande hjul drar de med sig, där fångsten läggs. Och sen direkt in till Dublin för att sälja.

Irländarna har en vacker visa om det. Molly Malone heter flickan i visan.

Så här skulle jag kunna tänka mig en översättning:

Från fuktiga stränder
till Dublins små gränder
hon rullar sin kärra och ropar till dig:

”Se här vad jag plockat
min kärra helt smockad
köp levande snäckor och musslor av mig

dom finaste snäckor,
dom godaste musslor,
köp levande snäckor och musslor av mig”

Och i original:

In Dublins´s fair city
where the girls are so pretty
I first set my eyes on sweet Molly Malone

Through streets broad and narrow
she wheeled her wheel barrow
crying ”cockles and mussels alive, alive o

Alive alive o o
alive alive o o”
crying ”cockles and mussles alive, alive o”

Och på rundvandring i Dublin kan man se att hon plötsligt står där framför en, Molly Malone med kärra och allt. Lite mörk kanske. Som något ljuset lämnat kvar en stund. Så jag fort upp med kameran och klick.

För det gäller att passa på. Innan ljuset rullar tillbaka in.
. 

Hötorgskonst

Läser i morgonbladet om alla torg i Stockholm. De måste bli mer attraktiva, står det. Hötorget är för hetsigt, Östermalmstorg för dött och Medborgarplatsen för otryggt. 

Ja, Medborgarplatsen lär väl leda mordligan i Stockholm. Det låter ju onekligen både dött och hetsigt, även det torget.

Det är fastighetsborgarrådet som uttalar sig i bladet. Politiker pratar ju inte, de uttalar sig. Torgen ska fortfarande vara livliga men måste ”gå från en mer hetsig till pulserande torgkänsla”, uttalar sig rådet. På Hötorget t ex ”rör sig människor längs kanterna i stället för att gå in bland stånden”.

Ja, inte så konstigt. För går man in där, så blir man ett villebröd i oskyddad terräng för alla säljare som upptäcker en. Som att trycka på en knapp, trumpetar de ”gubbar 20” eller ”kantareller 15” och favoritfrasen ”halva pris”. De ropar alltså inte. De trumpetar. Och för att den ena säljaren inte ska bli överröstad av den andre måste han trumpeta högre. Det är survival of the fittest, som det heter på svenska. Säljare som saknar överdimensionerade lungor blir inte gamla på Hötorget.

Att handla där utan hörselskydd gör bara amatören.

En gång var jag en amatör och handlade några tomater där. När jag betalat och böjde mig fram för att ta påsen så var säljaren redan inne på nästa kund och tog i från tårna och brölade ”HALVA PRIS!! HALVA PRIS!!” med munnen någon centimeter från mitt öra. Tomaterna åt jag sedan på kvällen med fortfarande ringande öron.

Konstigt, egentligen. Detta måste vara något hötorgskt. Ett särskilt ljudkollage som man utvecklat och slår vakt om. 

För på andra torg i vårt avlånga land gäller helt andra decibelltal. På Varbergs torg, t ex, kan man närma sig ett torgstånd utan att säljaren blir hysterisk, lugnt titta på hans eller hennes varor, välja, kanske byta ett ord eller två och sedan gå därifrån med sitt inköp. Allt utan hörselskydd.

Men Varbergssäljarna har väl inte tid att gallskrika. De är fullt upptagna med att erbjuda sina varor till försäljning. Till hela pris. 
.   

Tre Per och Tattar-Toker

Kraftledningen låg kvar tvärs över. 
Hon bara stod där
framför den pyrande husgrunden
i svarta stora trasor med ögon
svarta, stora, torra.

Och fyra andra stod redan runtom.

- Lita på att vi ska följa upp det här
och ställa de ansvariga till svars,
vi ska ställa upp för dig, lite till
vänster bara för glöden,
blixtrade reportern Per Ex.

Och hans ögon sökte vinkeln.

- Det generella utskottet kommer inom kort
att sätta sig ner och titta på det här,
och att någon form av katastrofvederlag
kommer att kunna tas under övervägande
kan i nuläget inte helt uteslutas,
uttalade sig fullmäktige Per Silja.

Och hans ögon sökte kameran.

- Om varje kilometer ord jag skriver
ger en centimeter tröst till dig
ska jag fortsätta skriva mil på mil,
sjöng skalden Per Gament.

Och hans ögon sökte horisonten.

- Kom får jag värma dina händer,
sa Tattar-Toker.

Och hennes ögon i hans ögon rann.
.