Saliv sa Rolf

Jag ser Jacques Werup spela klarinett på teve. Jag visste inte att han var musiker också. Jag vet egentligen inte så mycket om honom.

Han är poet. Det visste jag. Att han var skåning visste jag inte. En skånsk poet som är klarinettist och har ett franskt förnamn och danskt efternamn.

När jag hör honom spela så tänker jag på första gången jag hörde en klarinett.

Det var Rolf på landet. När vi inte spelade badminton, spelade han klarinett och jag såg på.

Det där ljudet. Som ett urtidsbröl. Ibland kom det liksom ingen ton. Som när man pumpar en cykel och det tar inte. Men oftast kom det ett bröl. Fast det var nog jag som var lite oemottaglig för just klarinett-tutande. För han var med i Leksands vaktparad, gick omkring bland andra och tutade. Då hade han uniform. Det var som om det var betalningen han fick då. När han samtutade.

Såg lustigt ut när han grimaserade. Man måste tydligen gimasera när man spelar klarinett. Eller rättare: man biter tag i munstycket och sen drar man tillbaka läpparna över tänderna, fram och tillbaka, ungefär som en häst gör när den får en sockerbit. Tyckte jag när jag såg upp på Rolf och undrade varför han höll på med det där i stället för att spela badminton.

Och visst blundade han väl? Kisade i alla fall. Som om han såg partituret skrivet på insidan av ögonlocken.

Det var så många delar i en klarinett också Han hade en låda med olika veck och fack där han lade ner delarna, munstycket och allt vad det nu hette, del ett till del 159 ungefär. Han måste göra rent delarna också, innan han lade ner dem i sitt bo. Först spela, sen plocka isär, sen göra rent, sen lägga ner i lådan. Ungefär som jag väldigt mycket senare fick göra i lumpen. Med puffran.

Jag frågade varför delarna måste göras rena och så där. Saliven, sa Rolf. Det bildas mycket saliv när man spelar klarinett. Så det är inte bara luften, tänkte jag. Och inte bara hur han håller för de olika metallhålen. Det är också saliven som är med och spelar. Lungor, fingrar och spott.

Och det var som till slut alla fåniga ordlekar jag tänkte på fick ett hem. "Så länge det finns saliv finns det hopp", "på saliv och död", "Mona Saliv", "Mona sa liv", min hjärna höll alltid på så där.

Saliv är lite finare än spott, förlänar det bespottade spott något fint. När det gör musik. Där kan det få bo, klar i nett.

Man säger ju inte salivkopp. Spott bor i kopp. Och saliv i Rolfs klarinett där han gör musik tillsammans med de andra i Leksands vaktparad. Med liksom blundande ögon.
.