Det är som om valfri japan ska komma ihåg Hasse Olsson eller Eva Andersson. "Det går ju inte", stönar den valfrie, "varför kan inte människan heta nåt enkelt som Mitzuwashi Zagoyama?"
Men i stället för att stöna, vänder jag boken i min hand rätt och läser hans namn på boken.
Så heter han. Och jag har läst tre av hans böcker. Det här är den fjärde. Jag tvekade om att läsa hans böcker först. Jag hade hört att de var helt konstiga, expressionistiska eller nåt sånt. Korta texter som är sådana kan man ju läsa med behållning, men en hel roman?
I alla fall så testade jag med en bok av Haruki Murakami. Det blev ”Kafka på stranden”. Det regnade makrill i den och dröm och verklighet bytte plats ibland och nu och då bytte plats ibland och man läste och tyckte inte att det var nåt konstigt med det. På ett självklart sätt sugs man in i hans värld. Det är väl det som kallas berättarskicklighet.
Nästa bok jag läste av honom hette ”1984”. Fast egentligen ”1Q84”. På japanska låter ”1Q84” precis som ”1984”. En japansk ordlek som låter som en omöjlighet att ha i översättning. Men det går. I boken fanns det två månar samtidigt och jag tänkte för varje sida jag vände att detta blev mer och mer logiskt. När det sedan efter ett tag gick ner till en måne igen så kändes det lite kusligt.
Boken slukade jag. När jag var klar med den såg jag att det också stod ”Första boken”. Så det fanns en fortsättning?
Ja, det var en serie. Jag läste tvåan. Hur kan han fortsätta spinna sitt författarnät med konstiga saker i och fortsätta få en att vända blad? Jo, konstigheterna hänger ihop, böckerna hänger ihop, de är inte bara några skickligt berättade tokigheter här och där, utan genomtänkta från början. De är kompositioner.
Nu håller jag trean, den sista i trilogin, i min hand och ska just läsa den. Den väger fint i handen. Alldeles svart är den. Och egentligen är den inte så orealistisk.
Jag tittar ut genom fönstret. Nej, bara en måne kan jag se. Och inga makriller som faller från himlen. Men det är natt. Alltså att jorden just där jag sitter och bloggar är vänd från solen så solen bara kan lysa på mig via månen medan månen snurrar runt jorden medan jorden snurrar runt solen medan alla tre dundrar på i sin färd genom rymden. Världen är bra berättad, hålls ihop i all konstighet. Komponerad.
En valfri bloggare som undertecknad kan t ex titta ut på naturen och långsamt se den ändras från april till maj. Inte klokt egentligen. Fast egentligen klokt, förstås. Så regnig som april varit.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar