Kurre & Åsa och den bewildrade dagen

Tänkte väcka Kurre och Åsa. Försiktigt förstås. För de har ju åkt och farit tvärs över Atlanten med den där Bloggis. Sagt och gjort.

Rassel rassel. Skak skak. Ingen duns. Hmmm, Jag tar i ännu mer med pennan. RASSEL RASSEL. SKAK SKAK. Ingen duns, ingenting. Vad är detta?

- Hallå! Här är vi!

Jag snurrade runt. Där bakom ryggen stod de.
- Vad ni skrämde mig! Hej på er.

- (Kurre): Hi there! Hoppas du …
- (Åsa): … inte blev afraid!
- Nejdå. Bara såg er inte. Kul att ni kunde komma ut.

- (Åsa): Inga problem. Vi måste ju se hur …
- (Kurre): … det ser ut när det är god fredag.
- God fredag?. Eh, hur menar ni? Aha jag förstår. Good Friday. Så heter det ju på engelska. Men nåt sånt säger ju inte vi. Här heter det Långfredag vetja.

- (K): Är du kidding? Säger man inte god …
- (Å): … fredag? Säger man lång? Låter lite weird.
- Hör ni, vi får nog göra lite åt eran Swinglish. Har ni verkligen haft en så lång vistelse i USA?

- (Å): Nej, inte lång, men man …
- (K): … kan väl säga att den var god.
- Ja, vi får väl skylla på lite jetlag här. Bäst ni kilar in och sover nu.

- (K): Ja, det var en god idé, Göran. Eller om det nu är …
- (Å): …lång idé vi menar? Nu är vi alldeles bewildrade.
- Hur som helst, hopp i säng nu, eller hopp i penna, eller hur man säger. Gott natt på er!

- (Å): Ja, lång natt …
- (K): … och sov gott!

Och det var det sista som de undslapp sig, innan Bloggis äntligen drog plösen över dem och de somnade.

Puh! Det blev ju en förbryllans fredag detta. Lång. Fast god.
En lång dags färd mot god natt. Eller hur O´Neill fick till det.
.