C som i cirkus

Det är inte över i morgon. Men i övermorgon är det över. Man blir så medveten om tid när man är två dagar ifrån något man har förberett en längre tid. Att man är dan före dan före Dagen D. Fast i mitt fall är det Dagen C: Cabarén på jobbet.

Den där Cabarén jag lovade förra gången att jag inte skulle spilla tid på något mer.

Nu har jag gått sta och spillt ännu en gång. Som en gammal cirkushäst som inte kan låta bli att göra sina piruetter. Så fort det samlas någon form av publik.

Känner jag nervositet? Otålighet att det äntligen ska bli av? Lugn proffsighet? Lätt nervdaller fast i övrigt lugn? Jag vet inte. Känner mig mest lite smått filosofisk. Och funderisk.

Man är mitt i något som man känner så väl igen och undrar ändå vad det handlar om det som man är mitt i. Man är på samma gång ärrad veteran och blyghudad nybörjare.

Jag kan se mig själv utifrån, aha där är ju den där Göran som ska göra Cabaré nu på tisdag, nå det bör ju gå bra, han har ju gjort det förr ända sedan 1987 faktiskt, så no worries. Och jag kan se mig själv inifrån, men erkänn nu för sjutton att du är ett darrande nystan av vettskrämdhet för det här är egentligen inte du, du bara låssas.

Och jag vet inte hur det blir. Och jag vet att våra förberedelser i Cabarén är ännu tunnare än vanligt. Men i alla fall så brukar det ju gå bra. Men vi är ju så himla dåligt förberedda just i år. Men det brukar jag säga varje år. Osv.

Fram och tillbaka dansar tankarna, precis som de förut gjort. Och bollar tunga elefanter som lätta fjädrar.

Och cirkushästen krumbuktar sig. Och jag känner mig helt enkelt bara så funderisk över allt detta.

För det är inte över i morgon. Först i övermorgon är det över.
.