Näsa för konstigheter

I förrgår var det dagen efter i övermorgon i söndags.

Med andra ord: det var tre dagar sedan vi hade cabaré på jobbet. Det där som jag grubblerade på i söndags. Jag grubblade alltså inte, så tungt kände jag det inte. Och jag funderade alltså inte bara, så lätt tog jag inte på det. Jag grubblerade.

Tänkte omkring händelsen som då låg två dagar bort, hur det skulle bli och gå. Så hur blev och gick det?

En massa strul och tappade texter. Men stående ovationer på slutet. Si och så om man frågar mig. Succé om man frågar publiken.

Lite snack bakom ridån: myggan t ex ställer till det. Alltså den trådlösa mikrofonen. Övar aldrig med den på repen och plötsligt ska den på när det är skarpt. Man sätter på sig den på baksidan av huvudet med ståltrådarna gripande om öronen bakifrån så att den lilla spretgrejen spretar över kinden/munnen med den lilla miken i den runda kulan. Man är liksom lik nån marsmänniska som kört fel.

Förberedelser innan man äntrar scenen: först tar man av sig brillorna, sen drar man på sig tröjan över huvet, sen sätter man på sig myggan, sen sätter man på sig peruken och till sist sätter man på sig brillorna igen. I den ordningen. Annars knölas brillorna sönder av tröjan, myggan trasslar in sig i peruken och brillorna puttas bort av myggan.

Nåt år skulle jag ha lösskägg också. Men aldrig mer. Myggan avgick då med segern, blev direkt en ihoptrasslad del av skägget, oavsett vilken ordning jag tog på mig grejerna.

I år skulle jag ha på mig långa tjejstrumpor i ett nummer på slutet. De var hopplöst trickiga att få på sig. Rullade ner hela tiden. Skulle aldrig hinna med detta mellan numren, inte en chans. Så jag tog på mig dem i lugn och ro långt innan cabarén skulle börja, fäste med jättestora säkerhetsnålar. Svettades ihjäl förstås och var hela tiden rädd att bli stucken, men vad gör man inte för konsten?

Den konstiga konsten. Eller vi konstiga kreatur som utövar den.

Mitt i brinnande världshändelser står vi och provar ut lösnäsor.
.