Långt där borta ser man den röda vagnen med de stora hjulen innan den svänger om hörnet med sina vitklädda passagerare och svartklädda kusk. Hästen är också svart med något slags gult band över manken. Vägen gör flera tvära svängar till höger längre fram. Och längst bort i synfältet skymtar en gående i vitt. Det är som om alla människor på lite längre håll är vita. Ju närmare de är, desto svartare är de.
Den meterhöga muren ringlar som en grå orm längs vägen, bildar dess högra kant. Tittar man över kanten ser man bara vitgula buskar och sin egen svindel ner till vattnet.
Det är den första.
Den andra är de som går helt nära. Men även de är riktade ifrån oss. De är tre gestalter. En lång till vänster med svart överdel och vitblå byxor, med solen från vänster så de andra två går i skuggan.
Den i mitten är kortare, med röd överdel och vita byxor men ser längre ut med sin höga gula afrikanska mössa. Längst till höger den minsta, ljus överdel, bruna byxor, ser ut att bära något.
En snabb blick tar dem för pappa, mamma, barn.
Den tredje är den långa smala trappan till vänster om vägen som klättrar brant uppåt och uppåt ända till huset allra högst upp. Trappan är nästan tom som Jakobs drömda stege men det är några som rör sig på trappan. Några få. De är vita. Alla är vita. Nej där är en i rött och svart.
Den är så enormt hög den här trappan, hur man ska kunna gå nerför den på tillbakavägen vill man inte ens tänka på. Först är klippan grå och brant och kal men mot toppen är växtligheten som eld och yvigt guld. Här är den fjärde och huset är alldeles vitt och ur havet nedanför reser sig alltid två solar, en för de levande och en för de döda, och fönstren är fulla av fåglar som flyger ut och in.
Ramen håller ihop tavlan. Och tavlan håller ihop ramen.
Jag har bott där utan att veta om det.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar