Jo, jag blev ju publicerad i en antologi på 80-talet, kom jag på just. En grej jag borde känt som pinsam, men det gör jag inte, för det var ju också det där med pappa.
Det var ett teveprogram 1985. Razzel hette det. Fyra programledare, vilket var något helt nytt. Pelle Berglund, Tommy Engstrand, Gun Hägglund och Lennart Swahn. Nån slags lördagsunderhållning med blandad kompott. Ett inslag var limerickar. Svenska folket fick skicka in egna limerickar. Första raden skulle sluta med en stad. De tog det i alfabetisk ordning, så den första var väl Arboga.
Jag knåpade förstås ihop en del på Borås och Eskilstuna och Göteborg osv men ingen kom med och blev uppläst i teven. Jag tittade varje lördag, men nix. Sannolikheten att få med nåt, i den strida ström av rim som svenska folket utsatte programredaktionen för, var väl försvinnande liten. Så till sist tröttnade jag.
Och en lördagskväll när jag satt längst ner på innertrappan i radhuset i Märsta ringde plötsligt pappa! Helt otroligt! Han försvann från familjen när jag var i 8-årsåldern och jag hade väl bara hälsat på honom typ två gånger där han bodde i Kristianstad. Det var som att han inte fanns i den tid jag levde. Och så ringer han bara så där! Sannolikheten för en sån sak var även den försvinnande liten. Så, what´s up? Hade nåt hänt? Var han sjuk?
Göran, de läste upp en dikt i teve som du hade gjort! I teve, så hela svenska folket hörde!
Först fattade jag ingenting. Vad menade han? Jag hade bara myllrande frågetecken i huvudet medan han pratade på och jag hörde hur han svällde av fadersstolthet så telefonlinjen Kristianstad-Märsta nästan kollrade ihop sig av upphetsning. Jag mumlade nåt om att jag inte mindes nåt om nån dikt, men att jag skulle slå på teven och se efter och tack för att du ringde.
Det var Razzel förstås. Men limerickavsnittet var över, det var förstås nån limerick som plötsligt hade nappat i brevfloden trots allt. Och just den dagen hade jag struntat i att slå på teven. Vilken stad hade det varit? De måtte väl ha kommit till slutet av alfabetet vid det här laget. Uppsala?
Det kom ett brev till slut från Razzelredaktionen, så jag förstod vilken av mina bidrag det handlade om. Och en slags bok skulle det bli, en samling med alla upplästa limerickar. En varm känsla spred sig inom mig av allt detta. Men konstigt nog inte av uppläsningen och publiceringen och så, det var ju egentligen bara fjolls.
Nej, av pappa. Att han hade blivit så där sprickfärdigt stolt. Trots det där med avskärmandet och skilsmässan och vi kände inte varandra, så var det kanske så att en son trots allt mår bra av att hans pappa blir stolt över honom. Nåt kanske naturligt, som inte har ett dugg med fjolls att göra.
Hur den gick? Jo så här.
En skvallersjuk tant uti Solna
hon prata´så tungan förkolna´
hon baktalar gäster
numera med gester
så nu är det knappt att nån tål´na.
Lennart Swahn var ju programledare för Gäster med gester, hade jag nog också bakslugt tänkt när jag skickade in den. En liten bok kom den med i, i alla fall, som fortfarande står i min bokhylla.
Jag tittar på början. Ja, 1985. Och trycktes i Kristianstad, ser jag nu! Håret reser sig på mitt huvud. Hur sannolikt är det sammanträffandet? Frågar jag mig nu 31 år senare ...
Det var ett teveprogram 1985. Razzel hette det. Fyra programledare, vilket var något helt nytt. Pelle Berglund, Tommy Engstrand, Gun Hägglund och Lennart Swahn. Nån slags lördagsunderhållning med blandad kompott. Ett inslag var limerickar. Svenska folket fick skicka in egna limerickar. Första raden skulle sluta med en stad. De tog det i alfabetisk ordning, så den första var väl Arboga.
Jag knåpade förstås ihop en del på Borås och Eskilstuna och Göteborg osv men ingen kom med och blev uppläst i teven. Jag tittade varje lördag, men nix. Sannolikheten att få med nåt, i den strida ström av rim som svenska folket utsatte programredaktionen för, var väl försvinnande liten. Så till sist tröttnade jag.
Och en lördagskväll när jag satt längst ner på innertrappan i radhuset i Märsta ringde plötsligt pappa! Helt otroligt! Han försvann från familjen när jag var i 8-årsåldern och jag hade väl bara hälsat på honom typ två gånger där han bodde i Kristianstad. Det var som att han inte fanns i den tid jag levde. Och så ringer han bara så där! Sannolikheten för en sån sak var även den försvinnande liten. Så, what´s up? Hade nåt hänt? Var han sjuk?
Göran, de läste upp en dikt i teve som du hade gjort! I teve, så hela svenska folket hörde!
Först fattade jag ingenting. Vad menade han? Jag hade bara myllrande frågetecken i huvudet medan han pratade på och jag hörde hur han svällde av fadersstolthet så telefonlinjen Kristianstad-Märsta nästan kollrade ihop sig av upphetsning. Jag mumlade nåt om att jag inte mindes nåt om nån dikt, men att jag skulle slå på teven och se efter och tack för att du ringde.
Det var Razzel förstås. Men limerickavsnittet var över, det var förstås nån limerick som plötsligt hade nappat i brevfloden trots allt. Och just den dagen hade jag struntat i att slå på teven. Vilken stad hade det varit? De måtte väl ha kommit till slutet av alfabetet vid det här laget. Uppsala?
Det kom ett brev till slut från Razzelredaktionen, så jag förstod vilken av mina bidrag det handlade om. Och en slags bok skulle det bli, en samling med alla upplästa limerickar. En varm känsla spred sig inom mig av allt detta. Men konstigt nog inte av uppläsningen och publiceringen och så, det var ju egentligen bara fjolls.
Nej, av pappa. Att han hade blivit så där sprickfärdigt stolt. Trots det där med avskärmandet och skilsmässan och vi kände inte varandra, så var det kanske så att en son trots allt mår bra av att hans pappa blir stolt över honom. Nåt kanske naturligt, som inte har ett dugg med fjolls att göra.
Hur den gick? Jo så här.
En skvallersjuk tant uti Solna
hon prata´så tungan förkolna´
hon baktalar gäster
numera med gester
så nu är det knappt att nån tål´na.
Lennart Swahn var ju programledare för Gäster med gester, hade jag nog också bakslugt tänkt när jag skickade in den. En liten bok kom den med i, i alla fall, som fortfarande står i min bokhylla.
Jag tittar på början. Ja, 1985. Och trycktes i Kristianstad, ser jag nu! Håret reser sig på mitt huvud. Hur sannolikt är det sammanträffandet? Frågar jag mig nu 31 år senare ...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar