Det andra lite lustiga missförståndet som jag minns är uttrycket "hitta på".
Det var när jag jobbade på Pensionsregistreringsinstitutet. Ja, det finns nåt som heter så. Fast oftast kallades det PRI, lät enklare på nåt sätt. En av mina kolleger där hette Gunvor Målare kan vi säga, för nåt måste hon heta. Vi fick många telefonsamtal dit från arbetsgivare. En dag ringde en kund, vi kan kalla honom Kunden, för nåt måste han heta, och Gunvor svarade.
Kunden ville veta vad hans pensionsskuld var, eller om det nu var pensionssaldot han ville ha. Till hjälp hade vi förstås datorer där en massa siffror för kunderna stod. Just den här arbetsgivaren hade gjort en del affärer med fusioner och avknoppningar och sånt, så det var inte så lätt att på rak arm ge honom besked.
Kunden: Ja, hur stort kan beloppet vara, tro?
Gunvor Målare: Ja, det är lite svårt att se beloppet direkt, men ge mig lite tid så kan jag ringa dig så snart jag hittat på det.
K: Eh … hur då, menar du?
G: Ja, så snart jag hittat på beloppet så ringer jag dig tillbaks.
K: Men … det måste väl finnas ett belopp som gäller för mig?
G: Visst, ingen fara, jag måste bara hitta på beloppet. Det tar några minuter, så ringer jag dig sen.
K: Men jag måste ju ha det rätta beloppet! Vilket är det?
G: Ja, självklart ska du få rätt belopp. Jag tänkte bara att jag ringer upp dig sen om det, så du slipper vänta i telefon. För det kan nog ta några minuter för mig att hitta på det här beloppet.
Ja, jag vet inte hur länge förvirringen eller samtalet varade. Gunvor Målare var en duktig handläggare på PRI. Det var bara det att hon kom från någon del i vårt avlånga land där man säger ”hitta på” när vi som inte kommer därifrån säger ”hitta”. När hon kunde lägga ner luren och i lugn och ro kika på siffrorna på bildskärmen, så hade hon rätt snart hittat rätt belopp. Och prompt ringt upp kunden igen och meddelat det.
Vad som sen hände vet jag inte. Om kunden då frågat ”är det här nu det rätta beloppet, kan man verkligen lita på det”? Eller om han skrämt lagt på luren, sagt upp sig och nu sitter och matar duvor nånstans i Hässleholm, ängsligt spejande sig om över axeln.
Och i detta tillstånd av lätt förvirring slutar detta blogginlägg. Och återkommer i kräftornas vackra månad augusti.
Det var när jag jobbade på Pensionsregistreringsinstitutet. Ja, det finns nåt som heter så. Fast oftast kallades det PRI, lät enklare på nåt sätt. En av mina kolleger där hette Gunvor Målare kan vi säga, för nåt måste hon heta. Vi fick många telefonsamtal dit från arbetsgivare. En dag ringde en kund, vi kan kalla honom Kunden, för nåt måste han heta, och Gunvor svarade.
Kunden ville veta vad hans pensionsskuld var, eller om det nu var pensionssaldot han ville ha. Till hjälp hade vi förstås datorer där en massa siffror för kunderna stod. Just den här arbetsgivaren hade gjort en del affärer med fusioner och avknoppningar och sånt, så det var inte så lätt att på rak arm ge honom besked.
Kunden: Ja, hur stort kan beloppet vara, tro?
Gunvor Målare: Ja, det är lite svårt att se beloppet direkt, men ge mig lite tid så kan jag ringa dig så snart jag hittat på det.
K: Eh … hur då, menar du?
G: Ja, så snart jag hittat på beloppet så ringer jag dig tillbaks.
K: Men … det måste väl finnas ett belopp som gäller för mig?
G: Visst, ingen fara, jag måste bara hitta på beloppet. Det tar några minuter, så ringer jag dig sen.
K: Men jag måste ju ha det rätta beloppet! Vilket är det?
G: Ja, självklart ska du få rätt belopp. Jag tänkte bara att jag ringer upp dig sen om det, så du slipper vänta i telefon. För det kan nog ta några minuter för mig att hitta på det här beloppet.
Ja, jag vet inte hur länge förvirringen eller samtalet varade. Gunvor Målare var en duktig handläggare på PRI. Det var bara det att hon kom från någon del i vårt avlånga land där man säger ”hitta på” när vi som inte kommer därifrån säger ”hitta”. När hon kunde lägga ner luren och i lugn och ro kika på siffrorna på bildskärmen, så hade hon rätt snart hittat rätt belopp. Och prompt ringt upp kunden igen och meddelat det.
Vad som sen hände vet jag inte. Om kunden då frågat ”är det här nu det rätta beloppet, kan man verkligen lita på det”? Eller om han skrämt lagt på luren, sagt upp sig och nu sitter och matar duvor nånstans i Hässleholm, ängsligt spejande sig om över axeln.
Och i detta tillstånd av lätt förvirring slutar detta blogginlägg. Och återkommer i kräftornas vackra månad augusti.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar