På varje kort på mig som barn, poserar jag. Oj, en kamera höjs, hur ska jag se ut nu, jag vet, jag gör så här. På en bild håller jag händerna som en boxare. På en annan har jag en fotboll i famnen, precis som om jag var Bengt "Zamora" Nyholm och just gjort en fantomräddning. På en tredje håller jag händerna som om jag ska till och snyta mig.
Jag var tydligen rädd att ertappas på bild som mig själv. Eller också visste jag inte vem jag var.
Fast ett tag trodde jag nog att jag var en häst. På många bilder drog jag en vagn med Björn eller Karin i, en sån där flakvagn med lemmar där framme, där man kan komma in emellan och dra som en, ja som en häst. Jag ser lugn ut på bilderna. Och de var inte påhittade, de var riktiga, plåtade i en paus, för jag brukade dra mina yngre kusiner runt i byn upp och ner för backarna. Och bilderna blev naturliga. Två kusiner som är ute och kör med häst, bara.
Det finns dock ingen bild från skolgården i Södra Ängby. Synd. På rasterna hade vi tornering. Två och två var vi. Jag var häst och Nalle riddare. Bra, för han vägde så lite. Ryttaren satt upp på hästens rygg, hästen höll armarna som stigbyglar för ryttaren, fast det blev ju halva benet i stället för foten. Så gnäggade jag och sprang iväg med riddare Nalle på ryggen mot de andra ekipagen.
Det gick nog vilt till, för riddarna skulle knuffa varandra ur sadeln. Så man ville nog helst vinna torneringen, så man slapp rasa ner på den stenhårda skolgården. Livet som häst kunde vara tungt med det där kånkandet och rusandet, men man slapp i alla fall störta till marken som den tappre riddaren.
Oftast var det Hasse Ramm som vann, för han var starkast.
Eller ibland Berra Österberg. Berra var fräknig och klassens tjejtjusare.
Tjejerna, det var dom där som hoppade hage och petade näsan och hade långt hår.
Jag var tydligen rädd att ertappas på bild som mig själv. Eller också visste jag inte vem jag var.
Fast ett tag trodde jag nog att jag var en häst. På många bilder drog jag en vagn med Björn eller Karin i, en sån där flakvagn med lemmar där framme, där man kan komma in emellan och dra som en, ja som en häst. Jag ser lugn ut på bilderna. Och de var inte påhittade, de var riktiga, plåtade i en paus, för jag brukade dra mina yngre kusiner runt i byn upp och ner för backarna. Och bilderna blev naturliga. Två kusiner som är ute och kör med häst, bara.
Det finns dock ingen bild från skolgården i Södra Ängby. Synd. På rasterna hade vi tornering. Två och två var vi. Jag var häst och Nalle riddare. Bra, för han vägde så lite. Ryttaren satt upp på hästens rygg, hästen höll armarna som stigbyglar för ryttaren, fast det blev ju halva benet i stället för foten. Så gnäggade jag och sprang iväg med riddare Nalle på ryggen mot de andra ekipagen.
Det gick nog vilt till, för riddarna skulle knuffa varandra ur sadeln. Så man ville nog helst vinna torneringen, så man slapp rasa ner på den stenhårda skolgården. Livet som häst kunde vara tungt med det där kånkandet och rusandet, men man slapp i alla fall störta till marken som den tappre riddaren.
Oftast var det Hasse Ramm som vann, för han var starkast.
Eller ibland Berra Österberg. Berra var fräknig och klassens tjejtjusare.
Tjejerna, det var dom där som hoppade hage och petade näsan och hade långt hår.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar