Vertigo är ett tjusigt namn på en otjusig åkomma, som kallas "höjdrädsla" på vanlig svenska. Det är bara det att åkomman handlar inte om rädsla för höjder. Jag vet. På förekommen anledning, som det heter.
Jo, lite grann är det höjden, förstås. När man måste klättra upp i ett träd för att rädda en katt som envisats med att klättra så högt upp att den inte kan ta sig ner själv. Eller klättra upp på taket på landet för att måla nåt/hämta grannens boll/ta bort fågelbo i skorsten. Den isande känslan i maggropen. Det är rädsla för höjden, rädsla för att ramla ner.
Man vill inte titta ner, men man tittar ändå, fast man vet att det är knäppt att göra så, stirra rakt ner i avgrunden med öppna ögon. Då får man ju bara svindel. Varför tittar man då? Jag vet varför. Det hänger ihop med det som vertigo är, som inte handlar om rädsla att falla ner, utan nåt annat.
Jag trodde jag var ensam om det här, men jag läste om det i en deckare. "Still life", av kanadensiskan Louise Penny. Där står det, lite i förbigående, som om det var en allmänt bekant sanning, att vertigo är rädslan för att hoppa. Skräcken för att självmant ta steget ut i tomma intet och slå ihjäl sig i avgrunden därnere!
Man är livrädd för en handling från en själv.
Den här galna, vettvilliga impulsen kan vi kalla vertigo, tycker jag. För att skilja den från höjdrädsla, som är mer naturlig.
Vertigo får man inte när man står på en stege/klättrar i träd. Den rädsla man har då är ju rätt logisk, så klart att man inte vill ramla ner, då slår man ju sig. Nästa gren man överlåter sin tyngd på kan ju vara rutten, ingenting galet med det, bara ett sunt inräknande av risk.
När jag sitter i ett flygplan, känner jag ingen höjdrädsla, jag litar på att både flygplansbyggarna och piloten kan sina jobb. Och jag ser ju att jag inte kan ta ett kliv ut, så jag behöver inte heller drabbaas av vertigo.
Men ta en klippa! Ser jag att det är möjligt att gå fram till kanten, får jag som ett tryck bakom mig som jag känner tvingar mig fram mot kanten, så jag nästan måste hugga tag i nåt stadigt på marken för att hindra katastrofen. Och luften i magen sugs ut, bara dödsskräck finns där! Sjukt, va? En som inte lider av vertigo, hon tänker bara, jaså en klippa, då går jag förstås inte dit, och så går hon bort därifrån och andas lugnt. No worries.
Eller ta en varmluftballong! Jag gav en luftfärd med en sådan i present till Maria när hon fyllde jämnt för några år sedan. Och samtidigt en biljett till mig själv också. Ofarligt. Jag var ju inte rädd i ett flygplan. Med en chock insåg jag hur fel jag hade! När jag stod i luftballongen kände jag visserligen tilltro till både ballongkonstruktörerna och föraren. Och vi stod nästan packade ett helt gäng passagerare, omöjligt att ramla ut.
Men den galna vertigon i mig sa till mig, titta Göran, det går att sätta foten där, och sen där, och sen är det bara ett steg rakt ut!
Skräcken att dö, som vred om i magen och bröstet! Försökte blunda. Det gick ett kort tag, men till slut slet vertigon upp mina ögon. Och tvingade mig att titta! Ballongfärden blev fruktansvärt lång …
Och långt därnere gick en liten pojke och tittade upp och ryckte sin pappa i armen. Titta, en sån fin ballong! En sån vill jag också åka i.
Jo, lite grann är det höjden, förstås. När man måste klättra upp i ett träd för att rädda en katt som envisats med att klättra så högt upp att den inte kan ta sig ner själv. Eller klättra upp på taket på landet för att måla nåt/hämta grannens boll/ta bort fågelbo i skorsten. Den isande känslan i maggropen. Det är rädsla för höjden, rädsla för att ramla ner.
Man vill inte titta ner, men man tittar ändå, fast man vet att det är knäppt att göra så, stirra rakt ner i avgrunden med öppna ögon. Då får man ju bara svindel. Varför tittar man då? Jag vet varför. Det hänger ihop med det som vertigo är, som inte handlar om rädsla att falla ner, utan nåt annat.
Jag trodde jag var ensam om det här, men jag läste om det i en deckare. "Still life", av kanadensiskan Louise Penny. Där står det, lite i förbigående, som om det var en allmänt bekant sanning, att vertigo är rädslan för att hoppa. Skräcken för att självmant ta steget ut i tomma intet och slå ihjäl sig i avgrunden därnere!
Man är livrädd för en handling från en själv.
Den här galna, vettvilliga impulsen kan vi kalla vertigo, tycker jag. För att skilja den från höjdrädsla, som är mer naturlig.
Vertigo får man inte när man står på en stege/klättrar i träd. Den rädsla man har då är ju rätt logisk, så klart att man inte vill ramla ner, då slår man ju sig. Nästa gren man överlåter sin tyngd på kan ju vara rutten, ingenting galet med det, bara ett sunt inräknande av risk.
När jag sitter i ett flygplan, känner jag ingen höjdrädsla, jag litar på att både flygplansbyggarna och piloten kan sina jobb. Och jag ser ju att jag inte kan ta ett kliv ut, så jag behöver inte heller drabbaas av vertigo.
Men ta en klippa! Ser jag att det är möjligt att gå fram till kanten, får jag som ett tryck bakom mig som jag känner tvingar mig fram mot kanten, så jag nästan måste hugga tag i nåt stadigt på marken för att hindra katastrofen. Och luften i magen sugs ut, bara dödsskräck finns där! Sjukt, va? En som inte lider av vertigo, hon tänker bara, jaså en klippa, då går jag förstås inte dit, och så går hon bort därifrån och andas lugnt. No worries.
Eller ta en varmluftballong! Jag gav en luftfärd med en sådan i present till Maria när hon fyllde jämnt för några år sedan. Och samtidigt en biljett till mig själv också. Ofarligt. Jag var ju inte rädd i ett flygplan. Med en chock insåg jag hur fel jag hade! När jag stod i luftballongen kände jag visserligen tilltro till både ballongkonstruktörerna och föraren. Och vi stod nästan packade ett helt gäng passagerare, omöjligt att ramla ut.
Men den galna vertigon i mig sa till mig, titta Göran, det går att sätta foten där, och sen där, och sen är det bara ett steg rakt ut!
Skräcken att dö, som vred om i magen och bröstet! Försökte blunda. Det gick ett kort tag, men till slut slet vertigon upp mina ögon. Och tvingade mig att titta! Ballongfärden blev fruktansvärt lång …
Och långt därnere gick en liten pojke och tittade upp och ryckte sin pappa i armen. Titta, en sån fin ballong! En sån vill jag också åka i.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar