Hade de applåderat nog? Skrattat tillfyllest?
Endorfinerna man får av att genomföra en sak som cabaré är ett gift. Det är nog rätt uttryck. Ens ego blåses upp, blir till en orm som livnärs av de ljud som publiken ger ifrån sig. Ju mer det fnissas/skrattas/applåderas/jublas desto mer förgiftad blir man. Jag förstår mycket väl operadivornas fokusering på antalet inropningar som mått på succé.
Jag tyckte att det hade varit en jämnbra cabaré, inga direkta toppar men inte heller några floppar, numrena satt, texterna satt. Det var en underhållande halvtimme för publiken. Underhållande, det låter lite mellanskiktigt. Mättar inte riktigt endorfinormen inom en.
Vi tackade varandra och var nöjda, vi i cabarén. Dags att gå hem.
Men innan jag försvann pratade jag med ett antal personer, som jag råkade stöta ihop med i korridorerna och som suttit med i publiken. De var inte nöjda. Det är fel uttryck. De öste beröm. De var stolta över oss, tyckte det var enormt bra texter och vilka fantastiska sångerskor ni har i cabarén, ni borde få extra lön för det här, för ni gör så enormt bra PR för företaget! Med mera.
Och den ihopringlade endorfinormen vaknade upp, blev mättad och man gick på moln hem.
Den sista gången för mig? Logiskt sett ja. Jag jobbar ju bara året ut med min en-dag-i-veckan-anställning. Enligt avtalet. Och blir sedan pensionär på heltid. Så logiskt sett var detta den sista gången jag var med i cabarén. Och min endorfinorm får vänja sig vid annan mat, som det finns i myckenhet av. Slutpunkten är satt.
Apropå satt, så sätter jag på datorn och låten som ringer ut i rummet är en av Rolling Stones´ klassiker från 60-talet, med underbart gitarrspel av Keith Richards och Mick Jaggers ettriga sång:
”this could be the last time, this could be the last time, maybe the last time, I don´t know …”
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar