LI KAN TALAR UNDER TRÄDET (forts)
Nu reder naturen åt henne en värld där hennes stridiga väsen
efter hand skingras åt vindarna, ödsligheten och glömskan.
Den ger henne ett gott läkkött och
ett läksamt sinne som inte är jagets och folkmassornas,
men naturens.
Så är mänskan något som inte är att ta på allvar. Hon saknar
egentligen vederhäftighet.
Hon är ömsevis en fladdrare och en fastspikare.
Sällan upptäcker hon konsten att verkligen se vad hon är.
Att hata henne saknar all mening.
Att förakta henne är inbilsk förmätenhet.
Att älska henne är en konst
som ofta med möda måste läras i hennes sällskap.
Men morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek,
alltid mer än hat, löje, sorg eller förakt,
alltid mer än skönhet.
Det är sanningen bortom det plock vi kalla fakta
och som vi slänger varandra i ögonen
i en mängd som förblindande yrsand.
Solen, vår gemensamma kärlek går upp
och livgivandet går från henne genom världen
där jakt och mänskojakt skallar.
Där slutar dikten. Denna pärla som jag hittade av en slump.
Ja, mänskojakten går vidare lite överallt. Vi ser det varje dag.
Men Martinson brännmärker inte människan (eller ”dissar” som det också kallas numera).
Nej, han säger ju ”att hata henne saknar all mening. Att förakta henne är inbilsk förmätenhet. Att älska henne är en konst som ofta med möda måste läras i hennes sällskap”.
Kloka ord, tycker jag. Och sköna.
Som gjorda för att smaka lite på när man ligger på rygg och tittar uppåt under ett träd.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar