Julgransdikter: m

 
Mythos

jag är ett poem av starka mödrar krumnattsböjd
ett barn som fötts ur historiens skum och
spolades upp på land
snubblad mellan is och stjärnor
med slinga hat i
sol av kärleks höjd och ung förbränning
ord i det bruna
mörkret som dricker snö
jag heter bara Ja
och är son av en
sten och ett moln

det första jag minns i mitt liv
är att jag gick förbi en soptunna
jag liksom knackade lätt på den
den var inte min mamma
men jag
minns att jag med åren nästan
kom att präglas på den
som den rene klyvs emot smuts
och läppar i blank lydnad
håller upp sitt glas mot
solen och fyller på

jag har hittat en getmjölksgrotta här
hälften häst och hälften människa
till hälften förståndig till hälften galen
löpte längs havet precis utom
räckhåll för vågornas slickande bräm
i det gyllene skinnet omkring mig och
ena sandalen borta
så man känner igen mig
till minne av dan då en drottning av
himlen bars fram över
vatten

här där verkligheten segrat
och cementblandarna hojlar sitt
blåa ljus genom parken
och den nedsparkade sömnen från bänken
samlar i hast sina skallrande
påsar och tänder
och den glimmande hunden som
skräcken rakat naken
hukar sig bakom nedsmetade
registreringsskyltar i
flykten som fräser grus

jag lyfter handen till skydd
det är det som man gör när man
skriver
jag skriver på vad jag hittar
en skrynklig papperskorg
baksidan av ett tömt klotter
en servett som kramar min hand
och dator och skrivmaskin och
griffeltavla och runsten och grottvägg
omkring oss mumlande
historier upp ur jorden

faller grisslevind i ensamkyss
faller vind i bleke
stupets sug i
magen
bergen som byggdes
av stenar och ekon
var och en fiende
var och en vän
ur sten kommer friheten gro
och skjuta tålamodets
soldater upp ur jorden

jag har som en stor
längtan kan man säga eller det
är som en stor
vind som inte vill ge upp
jag kunde stå lutad
nära trottoaren
grymbladsevig och tankevarm
det alldeles gula
i närheten av att du kommer
men jag vet att det kommer att ta
en oändlig ömhet av tid

i kampen mellan
evighet och bröd
är bröd vinnaren
och jag är myt och månsken
och penna av långsamhet och
sand
man måste sitta still
och man måste
få glödgam rätt in i munnen
annars finns det inte
annars finns man inte

vi åkte mycket runt
för att söka oss en bostad
men det fanns ingen plats för oss
i det skarpa ljuset
snön hade fallit som socker i en skål
vad hette jag i mitt liv?
i vilken saga bjöds jag in?
jag rinner mig själv som en
natt genom strupen
reflekterande
stenar om min hals

vacker
är grym båt
vitnande in mot strand
vacker
är sol som natt har
din mun av vatten och träd
vacker
är blixt i mitt stammande öga
leende tiden som kysser och kysser
döden ur din
sommarröda mun

det är miljoner
fåglar i mitt bröst
bredvid mig har barnet
somnat i solen
med huvudet mot en sten
det ser ut som det
blåser upp till storm snart
jag blinkar
fast jag blundar
och bara sjunger den lenes sång