Vi slog Wales med 3-0.
Ja, ”slog” låter lite brutalt. Det heter bara så i fotboll. Vi vann, kanske man kan säga helt enkelt. Med 3-0. Och ”vi”, ja det heter ju så, just jag deltog väl mer passivt framför teven. Men det svenska laget på planen sprang och sparkade på ett osedvanligt bra sätt denna dag. Inte bara Zlatan var magnifik.
Vi började inte första halvlek som vi brukar med att vara jätterädda för bollen, med en fortsättning i andra halvlek där rädslan visar sig vara välmotiverad eftersom vi blir av med bollen så fort vi får den och då blir vi jättearga och fäller motståndarna och då blåser domarn och då protesterar vi osv.
I stället anföll vi glatt, passade till svenskar och sköt på walesarnas mål när chansen dök upp. Märkligt. Verkar som om någon sagt till laget innan matchen började, att den där bollen ni ser där, den e inge farlig och spelets idé är att ni ska sparka den mellan stolparna i motståndarmålet.
För så gjorde vi. Tre gånger. I detta sista genrep inför EM i fotboll om någon vecka.
Det ligger förstås i farans riktning att tankar flyger iväg till det där heta VM:et där vi grävde brons i USA och hyllningarna aldrig ville ta slut i Rålambshovsparken. Dock: hold your horses. Många tuvor finns. Skador om inte annat.
Och Isaksson fick ju gå ut skadad! Hur ska han kunna ersättas, om det var nåt allvarligt? Målet har ju alltid vaktats av Andreas Isaksson. Man har inte hört talas om nån annan landslagsmålvakt de senaste 38 åren. Det finns nog ingen. Varför spela målvakt? Det gör ju Isak.
Det lossnade på alla håll
när Emil Forsberg gjort 1-0.
Passningarna satt som lim
på Olsson, Sebbe, Berg och Kim.
Medan walesarna de stackarna
alltid fastnade på backarna.
Alla offsidefällor dom gick i!
Tack, Granqvist och Lewicki!
Publiken vällustigt njöt i vrål
när Mikael Lustig sköt i mål.
Sen kasta´rom konfetti!
3-0 av John Guidetti!
Vi har ett lovande team, jovisst,
med spets i Ibrahimovic.
Nu börjar säkert många yra
om 1994.
Men glöm en repris på Rålis.
Vi fick ju en skadad målis.
Ja, ”slog” låter lite brutalt. Det heter bara så i fotboll. Vi vann, kanske man kan säga helt enkelt. Med 3-0. Och ”vi”, ja det heter ju så, just jag deltog väl mer passivt framför teven. Men det svenska laget på planen sprang och sparkade på ett osedvanligt bra sätt denna dag. Inte bara Zlatan var magnifik.
Vi började inte första halvlek som vi brukar med att vara jätterädda för bollen, med en fortsättning i andra halvlek där rädslan visar sig vara välmotiverad eftersom vi blir av med bollen så fort vi får den och då blir vi jättearga och fäller motståndarna och då blåser domarn och då protesterar vi osv.
I stället anföll vi glatt, passade till svenskar och sköt på walesarnas mål när chansen dök upp. Märkligt. Verkar som om någon sagt till laget innan matchen började, att den där bollen ni ser där, den e inge farlig och spelets idé är att ni ska sparka den mellan stolparna i motståndarmålet.
För så gjorde vi. Tre gånger. I detta sista genrep inför EM i fotboll om någon vecka.
Det ligger förstås i farans riktning att tankar flyger iväg till det där heta VM:et där vi grävde brons i USA och hyllningarna aldrig ville ta slut i Rålambshovsparken. Dock: hold your horses. Många tuvor finns. Skador om inte annat.
Och Isaksson fick ju gå ut skadad! Hur ska han kunna ersättas, om det var nåt allvarligt? Målet har ju alltid vaktats av Andreas Isaksson. Man har inte hört talas om nån annan landslagsmålvakt de senaste 38 åren. Det finns nog ingen. Varför spela målvakt? Det gör ju Isak.
Det lossnade på alla håll
när Emil Forsberg gjort 1-0.
Passningarna satt som lim
på Olsson, Sebbe, Berg och Kim.
Medan walesarna de stackarna
alltid fastnade på backarna.
Alla offsidefällor dom gick i!
Tack, Granqvist och Lewicki!
Publiken vällustigt njöt i vrål
när Mikael Lustig sköt i mål.
Sen kasta´rom konfetti!
3-0 av John Guidetti!
Vi har ett lovande team, jovisst,
med spets i Ibrahimovic.
Nu börjar säkert många yra
om 1994.
Men glöm en repris på Rålis.
Vi fick ju en skadad målis.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar