Nu är verkligen säsongen inne. Inte för grillning, menar. Jag tänker på jordgubbarna. Äter själv mycket av dem nuförtiden. Så var det inte förr. Alltså när jag var en tvärhand hög.
I trädgården på landet hade vi jordgubbar. De var alltid liksom mosiga och ätna på av fåglar. Mormor satte upp såna där plastskydd, långa band som las över över fårorna i jordgubbslandet. Skulle blänka när de gungade i vinden och skrämma bort fåglarna. Det funkade dåligt. De kom ändå. Kraxade antagligen till varann: grabbar å tjejer, nu har mormor lagt på platsskydden på jordgubbslandet, så dom börjar nog bli mogna nu, vi drar dit och krubbar lite.
När dom kom flygande, schasade jag inte bort dom. Det var dom som schasade bort mig. Dom var stora som hus. Det var kråkor mest. Eller om det var skator. Vilketdera som är störst.
Vi köpte inga jordgubbar i Noret. Varför skulle vi det? Vi hade ju själva. Som efterrätt oftast, blev det. Skulle ätas i runda tallrikar med mjölk till. Där simmade de i det vita, de mörkröda saggiga fågelbitna bären. Det som var mosigt och ankommet och fågelätet var väl bortskuret innan av mormor, men inte allt sånt förstås, då skulle det ju inte bli nåt kvar.
Så var jordgubbar för mig förr i ti´n.
En himmelsvid skillnad mot i vuxen ålder, då man bara går in i en affär eller till ett torg och helt enkelt köper sig en kartong gubbar, eftersom man som tur är inte äger något jordgubbsland. Plötsligt blir det läbbiga ljuvligt. Som bär nedsinglade från himlen.
För att inte tala om nu när jag bor i Varberg. Himlen får en extra himmel över sig då. Inget behöver kastas eller skäras bort, mjölk behövs inte, och inte socker. Hur kan något vara så gott? Ja, de är väl härifrån, gubbarna, gissar jag. Lokalodlade.
Jag ser mig själv en tvärhand hög i mormors kök på landet. Hon var så glad när hon serverade de där gubbarna. Kom ju från egna trädgården. Och det mesta fågelätna var ju bortskuret, ja en del i alla fall. Och jag ba ”Äta fågelmat?” Och hon ba ”Visst, kittlar dödsskönt i kistan”. Nä, jag tyckte ju om min mormor. Så jag sa nog inget, bara rös och åt upp sörjan.
Mormor åt förstås och tyckte det var gott. Men så var hon av en annan beskaffenhet än jag. Strömming t ex. Jag benade och benade, la upp de små nålarna i en ring runt tallriken innan jag vågade mig på att äta. Mormor, hon stoppade in fisken hel i munnen och liksom drog ut ett skelett. Typ.
Av en annan människobeskaffenhet än jag, helt klart. Jag tror inte ens hon var livrädd för igelkotten, som jag var när jag gick ut till komposten för att tömma slaskhinken.
I trädgården på landet hade vi jordgubbar. De var alltid liksom mosiga och ätna på av fåglar. Mormor satte upp såna där plastskydd, långa band som las över över fårorna i jordgubbslandet. Skulle blänka när de gungade i vinden och skrämma bort fåglarna. Det funkade dåligt. De kom ändå. Kraxade antagligen till varann: grabbar å tjejer, nu har mormor lagt på platsskydden på jordgubbslandet, så dom börjar nog bli mogna nu, vi drar dit och krubbar lite.
När dom kom flygande, schasade jag inte bort dom. Det var dom som schasade bort mig. Dom var stora som hus. Det var kråkor mest. Eller om det var skator. Vilketdera som är störst.
Vi köpte inga jordgubbar i Noret. Varför skulle vi det? Vi hade ju själva. Som efterrätt oftast, blev det. Skulle ätas i runda tallrikar med mjölk till. Där simmade de i det vita, de mörkröda saggiga fågelbitna bären. Det som var mosigt och ankommet och fågelätet var väl bortskuret innan av mormor, men inte allt sånt förstås, då skulle det ju inte bli nåt kvar.
Så var jordgubbar för mig förr i ti´n.
En himmelsvid skillnad mot i vuxen ålder, då man bara går in i en affär eller till ett torg och helt enkelt köper sig en kartong gubbar, eftersom man som tur är inte äger något jordgubbsland. Plötsligt blir det läbbiga ljuvligt. Som bär nedsinglade från himlen.
För att inte tala om nu när jag bor i Varberg. Himlen får en extra himmel över sig då. Inget behöver kastas eller skäras bort, mjölk behövs inte, och inte socker. Hur kan något vara så gott? Ja, de är väl härifrån, gubbarna, gissar jag. Lokalodlade.
Jag ser mig själv en tvärhand hög i mormors kök på landet. Hon var så glad när hon serverade de där gubbarna. Kom ju från egna trädgården. Och det mesta fågelätna var ju bortskuret, ja en del i alla fall. Och jag ba ”Äta fågelmat?” Och hon ba ”Visst, kittlar dödsskönt i kistan”. Nä, jag tyckte ju om min mormor. Så jag sa nog inget, bara rös och åt upp sörjan.
Mormor åt förstås och tyckte det var gott. Men så var hon av en annan beskaffenhet än jag. Strömming t ex. Jag benade och benade, la upp de små nålarna i en ring runt tallriken innan jag vågade mig på att äta. Mormor, hon stoppade in fisken hel i munnen och liksom drog ut ett skelett. Typ.
Av en annan människobeskaffenhet än jag, helt klart. Jag tror inte ens hon var livrädd för igelkotten, som jag var när jag gick ut till komposten för att tömma slaskhinken.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar