Det var Stockholm Marathon och jag skulle heja fram. Regnet började med ett lätt strilande för att öka till ett forsande som övergick till hällregn.
Förbi mig sprang en ström människor. Unga, gamla, långa, korta, tunna, breda, tjejer, killar, svenska, italienska, finska, schweiziska. Med eleganta kliv, blytunga steg, studsande fram, vridande sig fram, krampaktigt hukande sig fram, stapplande fram med glasartad blick men fortfarande på benen. Långhåriga, flintskalliga, barbenta eller inte, med eller utan hörlurar.
Marathon Man stod det på en, som var klädd helt i rött. En sprang i djuröron och lång svans. På en löpande dam stod det ”Fyller 60 i dag”. Jag tyckte hon log i regnet när hon sprang förbi.
Sextontusen hörde jag att de var. Och plask, plask från var och en av deras skor. Och i 4,2 mil innan befrielsen Vila & Upptorkning kom.
Hade de kul i dessa 42 kilometer? Kan det verkligen vara Guds mening att fara omkring på detta sätt? Meningen med livet, typ. Och i detta väder?
Torr och hemma bläddrade jag i boken ”Liftarens guide till galaxen” av Douglas Adams. Nej, där ljuger jag. Jag bläddrade inte, jag zappade på teveburken och hamnade på en kanal som sände en filminspelning av den boken.
Kul, tänkte jag, den gamla klassikern. Och slötittade en bit. Och så kom det. Frågan ”vad är meningen med livet?” Och jag kom ju ihåg vad svaret skulle bli. För de hade väl inte ändrat från boken? Nej, där kom det: ”Svaret är 42”.
Jag ryckte till. Var det verkligen möjligt? Svaret var 42. Och i hur många kilometer hade de sprungit runt stan i förmiddags?
Hade alltså meningen med livet sprungit förbi mig i dyblöt skepnad, där jag stod och fuskade under uppspänt paraply?
Är det för sent att anmäla sig till nästa lopp? Vilka djuröron klär jag i? Går det fortfarande att hyra en passande svans därtill?
Med febrig hand famlade jag efter telefonen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar