Inte så ofta satt han i vårt kök. Men ibland. Hade jag riktigt oflyt då så lade han till och med in en mullbänk helt ogenerat direkt där i köket och borstade av händerna över golvet. Jag tittade med äckel på de bruna flagorna som yrde ner.
Jag tyckte det räckte med att se honom på gården. Sånt var lite svårt att undvika. Han bodde ju där.
Han var ständigt orakad. Och det kan man ju vara nuförtiden utan att det är nåt konstigt. Men då var det bara ovårdat och läskigt och det var bara han som såg ut så, i alla fall som mina unga ögon hade sett.
Och så överläppen som stramade över mullbänken som han ständigt hade där. Portionssnus och sånt som finns i våra mer civiliserade dagar var inte uppfunnet vid den här tiden, nä bara ner med tre fingrar i dosan och slafsa in i munnen var modellen. Enda snusaren i byn. Ja, i universum, var jag övertygad om.
Morbror Anders. Fast egentligen mammas morbror. Han och mormor delade på gården, hade var sitt hus. Det funkade hjälpligt, för han var ju där bara på sin semester. Han bodde i Stockholm annars, jobbade som murare.
Åh, morbror Anders har kommit, kved jag, när en taxi svängde in på gårn och han klev ur. Ett mörkt moln drog då in över Hästberg och seglade inte vidare förrän efter 2-3 veckor eller hur länge nu en murarsemester varar.
För han var inte bara illaluktande, han var ständigt argsint och på krigsstigen också. Inte mot tjejer kanske, men mot killar. Jag fattade aldrig varför, men det var som om killar var något slags gangsterslyngel som man måste gorma åt. Särskilt åt mig. Och framför allt med lagårdsdörrn. Om jag kom ut ur ladan och inte hunnit stänga dörren dit, den var ju lite stor och man gjorde det inte på en sekund, så klev han ut på bron till sitt hus och gormade:
DRA IGEN DÖRA DAN.
(Alltså dalmål för: "stäng dörren där borta")
Det slog aldrig fel. Som om han spanat bakom gardinen och så fort jag slunkit in i ladan lade han sig i bakhåll för att i rätt ögonblick storma ut på bron och gorma det där. Och det var alltid samma fras: Dra igen döra dan. Och ropat så högt och ilsket så jag nästan lyfte från gräsmattan. Och förstås lydde direkt och stängde dörren med skräckslaget bultande hjärta.
Och jag tänker nu i retrospektiv på denna märkliga stående fras och på den goda regeln att man ska försöka tolka allt i så positivt ljus som möjligt.
Och jag utbrister då att: aha, han övade sig bara lite på allitteration? Kanske till nåt nummer för murarnas julrevy?
Och tredagarsstubb är ju högsta mode nu.
Och snusar gör väl många, det håller dem ju bara borta från de farliga cigaretterna.
Och tvål var nog ruskigt dyrt förr.
Och smulandet med mullbänken var det väl inte så farligt med. Han tänkte nog att vi ändå skulle knäskura köksgolvet sen.
Och med dessa konklusioner känner jag mig så genomgod inuti, så det är nog bäst att sluta där. Att dra igen döra om detta, alltså.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar