Rapport från Bismarckstrasse

Jag satt på Mevlana och åt currywurst. 

Nu kanske ni tror att jag tycker att Berlin bara är korvarnas förlovade land. Men så är det inte. Det är också korvbrödens förlovade land. Se bara på det här frasiga brödet som man får med currywursten här. Andra curryställen som t ex Krasselt´s på Steglitzer Damm har nog så goda korvar och currysåser men inget går upp mot korvbrödet på Mevlana på Bismarckstrasse.

Kan man bara äta här? Nej, skriva också. Så här blev det.

för att kunna skriva
behöver man en fågel inom sig
och när fågeln väl är fångad
inne i dig
vill hon ut
och hon har ett särdeles
eget sätt att ta sig ut
hon rinner genom din hand
och ur handen ibland ut i en penna
som kysser ett vitt papper
och ibland rinner hon ut i en
skärm

om man inte känner den där
fågeln inom sig
kan man vara lugn
då har den flytt och
runnit ut
det konstiga är att hon
alltid kommer tillbaka
fast hon då måste
fly igen
hon tycker om dig
för att du tycker om henne
ni är varandras fängelse och nåd

Färdig. Nu måste jag kanske betala och gå. Men vad ska jag kalla dikten? Jag gick fram till disken där tre unga ur serveringspersonalen stod, för det är där man enklast betalar på Mevlana, och vände mig till en av dem, den yngsta och piggaste.

”Väntan på fågel”, sa jag, för plötsligt kom jag på titeln.
”Bitte?”, såg han ut att säga.
Vad dum jag är, jag är i Tyskland ju, tänkte jag snabbt.
”Warten auf Vogel”, sa jag då.
”Auf Vogel?”. Han såg frågande ut.
Nävisst nä, tänkte jag. Han har rätt, auf måste ju styra något. Jag rabblade ur minnet ramsan för de prepositioner som styr ackusativ.
”Durch-für-gegen-ohne-um”.
”Bitte?”, sa han igen och nu anslöt sig de andra två till konversationen.

Just det, tänkte jag, det hörde han förstås att den inte fanns där. Då testar jag med prepositionerna som styr antingen ackusativ eller dativ.
”An-auf-hinter-in-neben-über-unter-vor-und-zwischen”, sa jag. Just det. Auf. Den låg ju där! Jag accentuerade upptäckten med en dask med handen i disken.
Nu tittade alla tre ytterst frågande på mig och såg ut som om de ville säga ett artigt ”Bitte?” en gång till. Men jag förekom.
”Warten auf dem Vogel. Inte "den" Vogel. Det är ju dativ, för jag är ju befintlig här, inte riktning. Men nu ska jag gå i riktning utgången så fort jag betalat."
Och så gjorde jag det.

Så blir ”Väntan på fågel” på tyska, ja, tänkte jag glad till sinnes, när jag började gå mot Lauenburger Platz. Undrar vad det skulle bli på engelska? "Waiting peacock?"

De fyra körsbärsträden mitt emot Walthers Buchladen hade nu fällt sin blom. Jag undvek att gå på de vitrosa bladen och kryssade mig visslande fram på trottoaren.

En typisk svensk ute i stora vida världen.
.