Och jag tänker, tänk om även vi i Sverige? Jag vet inte om det är jag, att jag jobbar på ett försäkringsbolag, när jag nu jobbar, men jag har väldigt svårt att tänka mig min chef komma sättandes med ”hej Göran, du må tro vilka köer det var i morse, ångest ångest, är min arvdedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.
Jag skulle nog bli så perplex att jag skulle ge henne min diktsamling ”Kärleken tar för lång tid” och säga ”och här har du en från mig, välj vilken som helst”.
Och så skulle jag se generad ut. Ett arv från den tiden då jag förstod att det var dölöjligt att skriva dikter. En plötslig demaskering. Som om en i det balla grabbgänget på skolgården plötsligt blir en tioårig fräknig flicka med flätor som håller fram ett rosa album med hjärta på och läspar blygt ”vill du skriva i min posibok?”.
Själv satt jag med en tidning över anteckningsboken när jag satt och skrev dikter på tunnelbanan förr. Nån kunde ju se.
Och nu byter de helt öppet dikter med varandra på arbetsplatserna. Om än inte i Sverige så dock i USA. I alla fall i en månad.
Men nu är det ju som så att hur mycket vi än skyller och skäller på USA så är vi snabba att ta efter allt som händer där. Så varför inte också detta?
Min chef kanske kommer på måndag med ett tummat exemplar av Fritjofs Saga?
Man ska inte heller bli förvånad om Löfven och Reinfeldt avbryter sig mitt i en valduell och halar fram varsin nyskriven haiku.
Och på skolgården samlar sig grabbgängets grabbigaste grabbar i en cirkel med mig i mitten. Och jag berättar om flyttfågelsmotivet i svensk senromantisk poesi.
Och de förundrar sig storligen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar