Fredagsprassel

Det var trångt och man stötte in i varandra när man rörde sig runt för att hitta sina kläder. 

Och man såg nästan inget, bara en svag glödlampa i mitten, nu när det var skarpt läge. Publiken som var bakom väggen fick ju inte se.

IKEAkassen där, i mitten av den min egen väska. Den blåa pärmen kände jag med handen där, fick lita på att telegrammen låg i rätt ordning i den, gick ju ändå inte att se nåt nu.

Festkläderna av, famlade upp dem på galge, flashdancekläderna på, sen myggan runt örona, mygganklumpen, lyste on-knappen rött, ja, ner i bröstfickan med den, munkkåporna på, som ett brunt tält försvann jag in i den. Gick ut bakvägen, runt huset, till huvudingången, därinne satt publiken, 340 st eller vad det var, vi åtta väntade tyst med luvorna över huvudet. När musiken startade, öppnade vi portarna och började gå, som en brun tyst ringlande orm mellan borden mot scenen. Årets cabaré hade börjat.

När väl föreställningen var igång smälte allt ner till ett nu. Plugga text ligger bakom en, de fåtaliga torftiga repen ligger bakom en, alla amatörmässiga förutsättningar ligger bakom en, all väntan ligger bakom en. Bara nu och här. Och jag.

Kanske därför man gör det. Det mindfulness som finns i en då.

Suset från publiken när vi åtta på scenen kastade av oss munkklädena och flashdancenumret började. Vi hade dem med oss. Några sångtextrader som vi killar missade gjorde inget, numret var lyckat och slutpunkten när M.L. och jag från var sitt håll kastade oss ner på knät framför de andra i slutgesten satt exakt. Lite märkligt, vid repen hade jag varje gång tvekat med att kasta mig ner så där, nu när det var skarpt så var det bara pang och självklart.

Efter numret var det stressigt klädbyte för mig, hann precis skala av mig flashdancekläderna och skala på mig telegramkläderna. Telegrampass 1, med B.W. som vanligt. Jag kände mig som en ärrig, erfaren domptör när publiken hängde med som i en skrattande hiss i ordvändningarna och intonationerna i telegrammen.

Efteråt bakom väggen behövde jag inte byta om, min nästa var telegrampass 2. Då hörde jag E.I. på scenen när hon framförde min sångtext om E.A. på låten ”Lena Anthem". Publiken i taktfasta handklappningar UNDER HELA LÅTEN. Då njöt jag. Och förstod.

Publiken är halva showen. Tillsammans med publiken blir de åtta på scenen proffs, fast de är amatörer. Proffs? Men såna får ju betalt! Ja, men applåder, jubel och stående ovationer är just betalning. Mer klirrande och prasslande än pengar.

Det var en av de saker jag förstod i fredags när jag stod bakom väggen och lyssnade när E.I. och publiken bar fram ”Lena Anthem” till nya gemensamma höjder. 

En vanlig dag på jobbet alltså.
.