Möte i monsunen

.
Jag gick gatan fram i godan ro. Så var det plötsligt någon som knackade mig på ryggen. 
Jag vände mig om.

- Nä men Evert! Hej! Vad gör du här?
Att se den gamle trubaduren gå omkring mitt på stan i bruset av alla människor, det var en märklig syn.

- Japanska ambassaden, sa han. Kan herr bloggaren upplysa mig om var den finns här i stan?
- Tyvärr, Evert. Inte den blekaste. Man får väl googla på det.
- Googla?
- Ja, ta reda på. På nåt sätt. Varför vill du dit?

- Jo, det var den där Ochiko. Tänkte se om-
- Ochiko? Jaha, du menar den unga damen som vi träffade i bloggen i onsdags? Ochiko Matsuhari från Okinawa.
- Ja just hon. Ochiko ... hur sa du?
- Ochiko Mats-
- Ja så var det. Ochiko Matsdotter. Men då måste hon vara från Dalarna, va?
- Dalarna. Du menar från trakterna kring Stora Tuna, kanske? Ja, det är ju fullt möjligt, förstås.
- Då är det Dalarna i stället då. Vet du var Dalarnas ambassad ligger?

- Ingen aning, tyvärr. På Skansen? Men vet du vad, hon kanske kommer tillbaka till torget när du letar runt på ambassader.
- Tror bloggaren det?
- Ja, det var ju där ni sågs. Alla turister kommer ju också till slut till Stortorget. Även långväga från Stora Tuna. 
- Det kan du ha rätt i. Då går jag tillbaka dit och ställer mig.
- Ja. Och då kan du lätt se när hon kommer, vare sig det är från Västerlånggatan eller  Österlånggatan.

Men jag talade rätt i luften. För - poff- hade han redan försvunnit. Mötet i monsunen var över.

Få se nu, vad var jag på väg att göra? Jovisst, ja. Åka till Prag för en vecka. Men då gör jag det.
.