Stortorget revisited

Jag var tillbaka vid Stortorget.

- Nej, säger jag.
Evert var benhård.
- Jo, men snälla, bara en gång till, den passar så bra just nu.
Jag försökte lägga huvudet på sned. Det hjälpte föga.
- Du har redan lånat den en gång. Eller om det är två. Du kan väl ta nån annan? Fritjof och  Carmencita t ex.
- Det har jag redan gjort. På jobbet. I cabare´n där. ”Sambo är den som bor ihop förutan maka ...”
- Tack, det räcker. Nån annan då? Tag Rosa på bal, vet ja.
- Är också använd på cabarén. Så här gick-
- OK, unge man. Men att låna min Maj-låt är komplett uteslutet. Maj är över.
- Det är bara själva melodrutten jag behöver. Och DU får sjunga den, Evert! Som bara du kan! Jag lyssnar bara. Och hela torget också. Se de unga damerna från Japan därborta. En av dem tittar oavvänt på dig.

- Säger du det?
- Såklart. Ochiko Matsuhari från Okinawa heter hon nog.
- Oj. Vackert namn också.
- Absolut. Här har du texten.

Mitt lilla lirkande gjorde susen. Jag höll lappen så han såg. Evert behövde båda händerna till lutan. Melodin - Maj på Malö - hade han i sig förstås. Men han läste aldrig min blogg, så en fusklapp behövdes. Nu greppade han lutan. Slog an. Och sjöng.

Juni är väl mer än maj
månaden som du blir brun i.
Solen går så bra till juni
som vaniljsås till en paj.

Klattret mot tallrikarna hade upphört på torget. Alla damerna blickade mot trubaduren. Evert gjorde en liten konstpaus, rättade till ett ögonglas, det vänstra. Jodå, hon tittade. Nytt ackord. Och så sjöng han resten.

Blommor i fång.
Resa en stång.
Gräslök och sill
med något till.
Och om du vill
ser du den där bort i gläntan,
sommarens hela förväntan.

Applåderna ringlade runt på Stortorget. Och allra mest från en ung lady från Japan. Evert bugade sig djupt, djupt.

Medan jag smög runt hörnet. Sommaren vederbörligen insjungen. Allt som räknades. Låt Evert få äran, hela äran och ingenting annat än äran. Och bugningen gjorde honom bara gott. Han hade allt blivit lite stel i lederna på sistone, det måste erkännas.

.