.
Åh, jag kommer i ihåg i början när jag var ny i cabarégänget på jobbet ... när jag klev ner i lokalen där de höll till ... det var dags för spånträff ... första gången jag träffade dem alla, utom Alerius som var ledaren och Mike förståss som hade värvat mig ... nästan nyanställd på företaget var jag ... och hade två låtar färdigskrivna när jag kom ... för att impa på dom ... och lite impade blev dom kanske ... men låtarna kom förstås inte med i cabarén.
Lite stött blev jag. Fina låtar. Och ändå sågades dom. Men sen förstod jag varför. För långa och för "allmänna". Cabarén är ju till för personalen och ska levereras på personalfesterna mellan huvudrätten och avecen. Kort och spetsigt och kryddat med igenkännande måste numret vara. Annars tappar publiken intresset. Och vänder sig till varandra och surrar i stället.
Brutalt inkastad till verkligheten började jag dammsuga företaget på chefer eller andra som sagt nåt kul eller gjort bort sig och så tog jag med det i mina nummer. Och dom togs med i cabarén ... känslan när poängerna satt ... kontakten med publiken när skratten och jublen kom på rätt ställe ... och att dom då köpte klurigheterna av bara farten ... det var alltså så här man gjorde!
Tage, den boklärde, hade växt upp med buskis och han hajade detta intuitivt, som det kontaktgeni han var. Med hela svenska folket som publik.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar