.
Ormarna låg i en stor ringlande hög som jag ramlade ner i genom ett hål (lucka?) i marken. Jag försökte kliva förbi hålet och inte rätt i, men hålet flyttade sig illvilligt till just där jag satte foten, det gick inte att undvika. Men jag föll inte, hölls bara kvar med foten mitt över hålet och inget som kunde hindra mig för att falla ner till ormarna.
Observera detta. Jag föll inte. Hrmm, när jag i vaket tillstånd tänkte närmare på detta, så tänkte jag i drömmen låta mig falla, för att se om min skräck då försvann. Och i drömmen lät jag mig falla och – mycket riktigt – skräcken liksom kom av sig och ringlade (hm) bort. Drömtjommen i mig som rattade detta tröttnade väl när jag punkterat skräcken.
För visst var det en skräck. Som att falla. Det var den andra "favoritdrömmen" förr. Var oftast i ett träd, jättehögt, och höll på att falla. Obs: höll på. Botemedel? Se ormgrops-tricket ovan.
Så ormdrömmar och falldrömmar bort. Och bion in. Och den där drömtjommen med sina hjälpredor på med ingmarbergmanbaskern. Action! Tagning!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar